Idag hade jag egentligen tänkt skriva om min födelsedag, hur trevligt det va på Greken på hörnet igår kväll, tacka för alla presenter och hälsningar -och det kan jag ju självklart inte låta bli att göra heller-. Tack alla, familj, polare, ni som läser här och andra som på olika sätt hörde av er och gjorde gårdagen fin, trots att jag inte hade någon fest i år. Men..
Igår fick jag ett mail från en av dom som han läsa det där inlägget jag skrev häromdagen men tog bort efter några timmar. "Efter att ha läst vad du skrev igår lyckades jag äntligen återberätta en händelse jag länge velat skriva om". Hon söker inte efter din eller min ömkan, hon vill bara berätta sin historia och jag vill att ni tar er tid att läsa den. Nu lämnar jag över ordet till Helena.
It all comes back to you.
Det var fredag. A var här. Vi var fulla efter en ohygglig mängd vin
hemma hos mig.
Ringde en taxi och hoppade av vid den alltid överfulla baren. Där
de trendiga mediefolket hänger. Jag betalade taxin och vi anslöt oss till
klungan som borde varit en kö. En gröt med människor som huttrade
i kylan. Alla med samma trevande blickar. Ville bli sedda. Ville bli invinkade.
Jag tittade upp. I dörren stod ett mörkt välbekant ansikte. Smal.
Överbett. Små glasögon. Han såg mig och sken upp.
- Heeeej gumman, hur mår du?
En kram och en ytlig puss på kinden.
- Jotack det är fint men kallt. Hur e det själv?
En snabb revy av folk jag träffat for genom mitt huvud. Ingen som
matchade. Vem ÄR han?? Förmodligen någon jag jobbat med i mitt
förflutna inom krogbranschen. Kanske en ytlig kompis, kompis från
den tiden. Well, whatever. Bara jag slipper stå här och frysa.
- Bara fint tack, vill ni komma in?
- Ja tack.
Han öppnade upp repet som avskiljde gröten med folk från den
svettiga redan överfulla baren. Vi gick in. Marcherade fram till
baren. Redan för full, men skam den som slutar dricka. Vi hade
roligt. Riktigt roligt. Ibland kunde vi det. Jag och A.
Plötsligt slår det mig vem han är. Han är en person från den vita korridoren.
Från den tid jag till stora delar förträngt. Jag får en klump i magen.
Vill kräkas. Tar ett djupt andetag. Sveper min vodka, lime och
soda.
***
Jag ligger och sover. En fredag i början av maj. Jag är ensam hemma
och har så varit hela kvällen.
En duns mot dörren. Jag flyger upp ur sängen.
- Hallå...
Inget svar.
Det skrapar mot dörren. En duns till.
Tystnad.
Jag trär på mig en tröja över min då undernärda kropp. Öppnar garderoben och greppar ett basebollträ.
- Hallå?
Inget svar den här gången heller.
Åter igen skrapar det mot dörren.
Jag smyger ut i hallen. Håller krampaktigt om mitt basebollträ.
Tittar ut genom kikhålet. Där stog han. Lutad mot väggen. Glasögon
på sned. Det högg till i magen. I hjärtat. Jag ville gråta men
kunde inte. Allt rann ur mig. Det kommer aldrig ta slut. Det måste
ta slut. Jag klarar det inte längre. Jag öppnar dörren och han
ramlar in. Håller på att falla till golvet men fångas av den ljust
tapetserade hallväggen. Ramlar vidare in mot sitt sovrum. Sätter
sig på sin säng. Lakanen är skitiga. Hela hemmet är skitigt. Jag
står som förfrusen kvar i hallen. Blint stirrandes på väggen som
fångade upp honom. Den ljust tapetserade. Den är röd nu. Full med
blod. Det är fullt med blod på vår vägg. Jag börjar skaka. Jag vet
inte hur länge jag står kvar i hallen. Förmodligen bara några
sekunder. Men det kändes som evigheter. Förstelnad. Utan att andas.
Jag går in i hans sovrum. Fortfarande håller jag krampaktigt i
basebollträt.
- Vad har hänt?
- Ingenting. Hur e det minipini?
- Hur fan tror du att det är? Vad har hänt?
- Vadå? Jag ramlade. Ingen fara
Han försöker le. Det rinner blod från hans huvud som nu bildat en
liten pöl på det skitiga lakanet. Blod på hans kläder och hans
händer.
- Pappa, antingen åker du till sjukhuset nu på en gång och söker
hjälp. Eller så flyttar jag för gott. Jag pallar inte längre.
- Jag ska inte till något jävla sjukhus. Det är inte konstigt att
jag måste få samla mina krafter och bli full ibland när du beter
dig som du gör, unge.
- Åk till sjukhuset säger jag, du blöder!
-UT HÄRIFRÅN, unge.
Jag lämnar rummet. Dörren går igen med en smäll bakom mig. Jag
håller fortfarande hårt i basebollträt. Sparkar hårt i väggen. Går
in på mitt rum. Sätter mig på min säng och lyfter den rosa
telefonen. Telefonen som matchar varje detalj i mitt flickrum som
jag och mamma omsorgsfullt hade inrett för några år sedan. Då hon
var frisk nog att röra sig. Då hon var vid liv. Jag är tom men
rädd.
Jag slår 90 000.
- SOS larmcentral
- Jag behöver en ambulans, pappa blöder från huvudet.
Den trötta rösten talade lugnande till mig. Nästan retligt
lugnande. Rösten fick adress och uppgifter och hade kvar mig på
tråden tills ambulansen anlänt. Fortfarande retligt lugnande. Du
hajar ingenting. Kärring.
Jag öppnade ytterdörren. Hörde en mans- och en kvinnoröst i
trapphuset. Dom kom upp med en bår.
- Vad ska ni med en bår till?
Det var det enda jag fick ur mig.
Jag pekade på den stängda dörren.
- Där inne...
Jag hörde hur dom pratade med honom. Dom ledde in honom i badrummet
och lät honom luta sig över badkaret för att spola av såret. Det
vita badkarsporslinet blev rött. Jag blundade. Fortfarande inga
tårar. Dom ledde in honom till hans sovrum igen. Efter ett tag kom
dom ut till mig.
- Du följer med dem till sjukhuset. Annars drar jag och då får du
aldrig se mig igen.
Jag skrek med desperation i rösten.
- Jag åker ingenstans.
- Fine, jag drar.
Jag tittade desperat på de två främmande vitklädda personerna som
hade dröjt sig kvar i hallen. Bad dem ta honom med sig. Hjälpa
honom. Dom förklarade att dom inte fick tvinga någon. Såret var det
ingen fara med. Det såg värre ut än det var och det var omplåstrat
nu.
- Har du någonstans att ta vägen?
Kvinnan i vitt med den lite löst slarvigt uppsatta hästsvansen
tittade frågande på mig.
Benen bar mig inte längre. Jag sjönk ihop till en hög på golvet.
Tårarna kom.
- Vet inte. Jag ska ut. Bort. Aldrig sätta min fot här igen.
Jag hulkade fram orden.
Mannen tittade på mig. Blicken skar rätt igenom mig.
- Hur gammal är du vännen?
- 14
- Du kan inte ge dig ut mitt i natten aldeles själv.
- Jag har sovit ute tusentals gånger och kan göra det igen. Vad som
helst. Vad som helst bara jag slipper detta.
- Kom, följ med oss till bilen.
Jag gjorde som den mjuka mansrösten sa. Följde med.
Jag satt i framsätet i ambulansen som stod parkerad utanför vår
port. Jag grät. Den vänliga mannen ringde ett par samtal. Jag
lyssnade inte. Alla ord blev osammanhängande. Jag var yr och trött.
- Vi skjutsar dig till ett ställe där du kan få sova i lugn och ro.
Den vänliga mannen tittade på mig. Led med mig. Jag gillade honom.
Dom skjutsade mig till stället, bara ett par kvarter bort ifrån
där jag bor idag.
Han ringde på port telefonen. En kvinnoröst svarade. Jag gillade
inte riktigt rösten. Men var för trött för att orka känna. Brydde
mig inte. Tog hissen upp till tredje våningen. Ringde på dörren.
Kvinnan öppnade. Presenterade sig. Den vitklädde vänliga mannen
tittade på mig igen. Klappade mig över kinden. Sa att allt skulle
bli bra och att allt löser sig. Jag ville inte att han skulle åka.
Ville ha honom hos mig. Jag kände mig trygg med honom. Han gick.
Kvinnan bad mig stiga på och jag gjorde som hon sa. Jag stog i en
lång vitmålad korridor. Vi satte oss på hennes kontor. Jag
berättade snabbt vad som hade hänt och hon förklarade vad det var
för ställe jag hamnat på. Glorifierade det givetvis. Jag lyssnade
inte. Brydde mig inte. Ville bara sova, försvinna. Vi gick återigen
ut i den långa vita korridoren. Det fanns flera stängda dörrar med
nummer på längs med gången. En av dörrarna stod halvöppen. Hon
visade mig in. Där fanns en 90 säng, ett vitt nattduksbord, ett
vitt skrivbord och en vit garderob. Väggarna som var klädda
med rutmönstrad väv var vitmålade. Beige linoleummatta på golvet.
Det luktade oparfymerat rengöringsmedel. Sjukhus. Kände paniken
komma krypande. Hämmade den.
- Här är ditt rum Helena. Jag finns här hela natten om du behöver
något. Frukosten serveras klockan 9.00 imorgon.
- Tack så mycket. Jag skulle behöva en cigarett. Får man röka
någonstans?
- Vi har ett rökrum här borta.
Hon visade mig vägen. Där satt en kille. Blond. Långhårig.
Hårdrockare. Han tittade upp och torkade samtidigt en tår från sin
kind. Han sa hej med en svag, nästan viskande röst. Jag sa hej
tillbaka. Orkade inte prata. Tittade bort. Tände min cigarett.
Släckte cigaretten när den var slut och tände en till. Vi sa inget
till varann den natten. Senare visade det sig att jag och P hade
mycket gemensamt. Han var äldre än mig (det var förvisso alla där).
Vi pratade om allt. Hjälpte varandra och grät ihop. Jag hoppas han
mår bra idag.
***
Institutionen blev mitt hem i ett halvår. Bortsett från ett försök
att flytta hem till pappa igen. Det försöket varade i 9 dgr innan
jag gav upp. Tog mitt pick och pack och flyttade tillbaka till mitt
rum med beige linolemmatta och nummerskylt på dörren.
Det var från institutionen jag kände honom. Den mörka magra
dörrvakten som gav mig en ytlig puss på kinden. Han bodde där.
Engelsmannen som på den tiden hade prytt löpsedlarna, inblandad i
en knarkhärva med Janice Björling, bodde där. Jag bodde där med
många andra vilsna själar. Jag var yngst. För ung för att bo där
egentligen. Enligt reglerna. Men samhället visste inte var dom
skulle göra av mig.
Slog bort tanken, minnet. Förträngde. Det gör för ont. Beställde en
vodka, lime och soda till. Tittade på A. Försökte le. Lät ruset ta
över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
30 kommentarer:
Om hon vill vara anonym kanske du ska ta bort hennes namn ur texten? (i replikväxlingen ganska nära slutet men före asteriskerna)
Uppmärksamt av dig, tack. Gjort.
Bloggar är så bra.
Davids berättelse fick "H" att berätta sin.
H: Jag hoppas det känns bra att ha fått lätta sitt hjärta. Det kändes i mitt hjärta. Det var otroligt stark läsning.
ja, jag antar jag att H läser detta så: otroligt starkt och bra skrivet.
ester: Tack för att du uppmärksammade. Det spelar egentligen inte så stor roll. Mitt namn känns som en värdslig detalj just nu. Men det var mkt omtänksamt gjort av dig.
david: Tack som fan. Jag kan inte sätta fingret på känslan. Men mitt inre pendlar mellan gråt och lättnad. Excentriskt. Jag blir klokare imorgon.
kunken: Tack, det känns galet starkt hos mig med just nu.
egoegon: Ja, jag läser, vet inte om jag vill. Men jag läser. Tusen tack!
Helena: Jag trodde att du ville vara anonym eftersom du var omnämnd som H i ingressen. Hoppas att du har det bra!
Då ändrar jag om från H till Helena dårå..
David och Ester: Jag vet inte mycket just nu.
Tack.
Grymt bra skrivet! Vackert. Men ändå så sorgligt. Ta hand om dig!
Goesta: Tack för att du orkade läsa.
B: Tusen tack.
Alla: Jag har tagit hand om mig. Jag tar hand om mig. Jag mår bra och klumpen i magen över att ha blottat en av många hemligheter har försvunnit idag. Jag skickade länken hit till några av mina idag närmsta vänner. Dom vet inte något om mitt förflutna. Det var det som kändes mest. Att detta kunde vara så här befriande hade jag aldrig någonsin kunnat ana. Tack för att ni tog er tid att läsa, för att du fick mig att gå med på att lägga ut texten David (trots att detta inte alls var tanken från början) och framförallt för att ni spar på ömkande kommentarer. Jag ångrade mig igår, men inte längre.
H...tack för att du delar med dig. Det får säkert någon att öppna ögonen och se att saker och ting inte alltid är vad de verkar i den här stan.
tack helena.tack!
att som barn varit tvungen att lära sig att överleva, lära sig att inte lita på någon(inte ens på sin förälder)gör att man nu först i vuxen ålder håller på att lära sig älska och lär sig bli älskad.... vilket tar tid och är så in i helvete svårt, nästan omöjligt.
men jag vägrar låta det förflutna ta min framtid ifrån mig.
man klarar mycket mer än man tror....jag tror du förstår vad jag menar med det.
och till alla: skaffa inga barn om ni vill leva det här livet för er egen skull och inte för någon annan.
stark och välskriven berättelse. men det finns ett problem. det var inte svårt att förstå vem dörrvakten är.
Odenplan: Tack, jag hoppas det kan styrka någon
Army of me: Jag förstår, du örstår. Men motgångar styrker en trots allt. Dessutom värdesätter man de små tingen, och det är en gåva om något
anonymous: I mitt egoalterberättande hade jag inte en tanke på det. Jag vill INTE hänga ut någon.. och det är precis vad jag gjort, så tack, tack, tack!!
David: Tar du bort lokaliseringen i början av texten är du jättesnäll.
Det här känns lite skumt, att du publicerar någon annans otroligt personliga text i din blogg. Guess you have your reasons, men det blir inte mindre skumt när man läser kommentarerna och får se korrekturanvisningar från skribenten. Det kanske hade känts mer logiskt om jag kände till den borttagna texten som du refererar till, vad vet jag, men jag tror inte du ska göra det här till en vana.
Jag kan inte hålla med Matte mindre. Jag tycker det här var ett intressant sätt att utnyttja bloggen på. Go for it!
/Elsa
På bloggen får man göra precis vad man vill som "bloggägare". Det var bra gjort och resultatet verkar ju ha blivit positivt dessutom. Tack D och H!
Matte>> Kan förstå att det är lite skumt, men själv känner jag att det är en av de bättre sakerna jag fått för mig. Även om inte texten är min är den stark och jag kunde inte riktigt stå ut med tanken på att inte fler skulle få läsa den. Det kommer garanterat inte bli någon vana med liknande gästspel, men skulle jag bli berörd av en text på det här sättet igen skulle jag inte tveka. Apropå anvisningarna handlar det ju bara om mindre ändringar för att skydda en killes identitet. No biggie. Men jag respekterar -som alltid- din åsikt.
Elsa och Lubella>> Jag är helt med er här.
Matte: Ditt inlägg var ägnat David, och detta med all rätt. Det är hans själ vi följer på den här bloggen. Jag kan inte låta bli att säga ett och annat ändå. Det han raderade häromdagen tog mig otroligt hårt. Först blev jag flyförbannad för att han raderat. Sen fick jag ur mig den här texten. Tanken med att maila var att visa hur mycket ett inlägg som det kan öppna någon annan. Huruvida David redan då förstod hur otroligt mycket hans gärning skulle komma att betyda för mig har jag ingen aning om. Han frågade om han fick lägga ut texten, jag sa ja, utan att tänka. Ångesten jag hade igår var obeskrivlig. Idag vet massor av mina vänner och bekanta om varför jag ibland sluter in mig. Mitt förflutna visste så gott som ingen om. Jag är så otrolig lättad, befriad och glad! Så, om jag kan ge en del av min själ för att hjälpa någon på det sättet David har hjälpt mig skulle jag inte rygga en sekund. Detta gjorde han för en person han inte har någon som helst relation till och aldrig kommer träffa. Jag kommer vara honom tacksam för resten av mitt liv. Tänk på det. Korrekturen gällde en omnämnd person i texten som kanske inte vill att folk ska veta vart hans förflutna hör hemma. Du ska veta att jag uppskattar att du står emot och är ärlig i din kommentar högt!
anonymous och lullabella: tack för att ni tog er tid att läsa.
Helena: din berättelse var och är väldigt bra. och ändringarna var bra. Men jag är rädd för att det fortfarande går att misstänka vilken krog det handlar om. och varje något så när frekvent gäst på den baren bör ju fatta när han eller hon kommer till beskrivningen av dörrvakten, som ju alltid står där.
detta kan ju kallas "no biggie". kanske håller han med, kanske inte. men det borde vara upp till honom att få avgöra den saken.
Det är väl bara att ändra till "Jag tittade upp. I dörren stod ett mörkt välbekant ansikte. Smal.
Han såg mig och sken upp."
Alternativt:
"Jag tittade upp. I dörren stod ett välbekant ansikte. Han såg mig och sken upp."
David>> Med risk för att låta som en moraltant valde jag att inte kommentera ditt tidigare inlägg om näsblod för några dagar sen. Sen insåg jag att fler hade tänkt som jag och kommenterar iaf händelsen (händelserna). Läste detta i en månadstidning: "Ofta har envisa blånader att göra med för mycket drickande, eftersom alkohol hindrar blodet från att koagulera. Om du dricker tre eller fler glas öl om dagen i några veckor och sedan slår dig, får du antagligen lila blåmärken som tar några extra dagar på sig att försvinna. Minska alkoholintaget så borde ditt blod börja koagulera normalt." Detta var det som kom upp i mitt huvud då du skrev att du ofta blöder näsblod, en liten tankeställare bara. Tycker du inte att kommentaren passar här kan du ju helt enkelt radera den.
Lycka till!
/Elsa
Elsa coh anonymous: Ni har rätt! Fast nu står ingen stad omnämnd längre. Vad vet jag, bloggvärlden är jag inte särskillt bekant med från den här sidan och texten var till en början bara ämmad mig själv. Elsa det var såklart dig jag menade i ovanstående kommentar. Tack!
Elsa>> Jag förstår att du menar väl, men jag har beslutat mig för att inte diskutera sånt här -det va just därför jag raderade det där inlägget också-. Jag har både arbetskamrater och familj som läser, du förstår säkert. Läget är under kontroll, kanske framstår det som värre än vad det är när man läser här.
David: Jag bara reagerade instinktivt, som jag brukar, och det kändes som en konstig och potentiellt farligt grej att göra. Utan att värdera innehållet i texten (som var starkt!) blev jag orolig för att du skulle bli jagad av plötsligt igenkända dörrvakter eller nåt, I was just looking out for you man.
Helena: Jag respekterar till 100 % ditt kliv ur den här garderoben, och jag förstår att du är tacksam mot David om han fick dig att ta steget. Det måste kännas som en stor lättnad! Jag har som sagt inte läst den texten som det refereras till och känner mig kanske lite mer förvirrad än vanligt, men förstå att jag på inget sätt vill klanka ner på någon här, inte heller vara någon paragrafryttare som säger "Så får man inte använda en blogg!" Jag bryr mig om David och jag fick taskiga vibbar, förmodligen grundlösa, men sån är jag. Lycka till!
Ja min tanke var ju egentligen bara att du skulle läsa det så det är helt ok att du raderade, som sagt det är din blogg och ditt liv. Fundera dock över vad jag skrev.
Önskar dig allt gott!
/E
Hehe svarade lite väl snabbt tror jag..det var visst inte det du menade med raderat..well well.
Matte: Nej, nej. Jag uppfattade det absolut inte som ett nedklankande. Jag ville bara att du skulle se på det ur en annan vinkel också. Tack!
Skulle någon sarkasm någon gång dyka upp bland kommentarerna är det helt ok för mig. Det är lite charmen med befrielsen. Att få smaka på den bittersweeta delen också.
Matte>> Förstår hur du menar och jag är glad att du finns där ute och passar min rygg!
Elsa>> Nejnej, din kommentar fick självklart stå kvar. Tror som sagt att det kan framstå som lite värre än vad det är, men tack för att du bryr dig!
Skicka en kommentar