SKRÄPCLOWNEN

Jag var då

2009-04-24T10:50:00.001+02:00

Nu är jag här.

Och här.

Jag är nu

2009-03-02T05:19:00.003+01:00

Yes, då var det äntligen dags.

SkräpClownen går i ide och i stället kommer jag börja blogga för Nyheter24 – på nyhetssidan.

Vi snackar dagligt bloggande. Förhoppningsvis flera gånger så.

Det är pirrigt och förbannat spännande att ge sig på den här nya helt blanka sidan.

Till skillnad från tidigare så är det ju inte frågan om ett projekt som jag kan skriva på lite hipp som happ när andan faller på. Nej, för fan. Det här kommer innebära disciplin och hårt arbete. Vi snackar proffsbloggande på min ära.

Jag har redan ångest, svårt att sova och ont i magen över det här – det är också därför jag är övertygad om att jag faktiskt kommer ro hem det. Det kommer fan bli storartat.

Min tid är nu.

Och ni, mina vänner, sitter på första parkett.

(även fortsättningsvis kommer ni självklart hitta mig på Barstol varje måndag)

Då - inte nu

2009-02-27T22:19:00.002+01:00

I morgon ringer klockan fem på morgonen. Nu för tiden innebär det en timmes sovmorgon. Det är fan skjukt.

Egentligen tänkte jag bara upplysa er om att ni borde ta en sväng förbi här på måndag. Det är då det händer.

Trevlig helg!

Hovreporter Ärlemalm

2009-02-24T17:55:00.005+01:00

Fan vad jag gillar mitt kneg när det händer saker. Men jag ska erkänna en sak. Det är inte alltid vad som händer som att det händer som får mig att ticka. Om någon för ett år sedan skulle tala om för mig att det skulle komma en dag då jag skulle skriva fem artiklar om kungahuset under en förmiddag skulle jag bara garva. Eller att jag skulle sitta i telefon med så vitt skilda personer som Oscar Swartz, Alex Schulman och Svensk Damtidnings hovreporter Jenny Alexandersson. Och allt detta på samma dag. Det är fan svindlande.

Det går undan och ibland när jag kommer hem vill jag bara hälla i mig några öl och somna. Och visst fan har det från tid till annan slitit på min och Jannikes relation. Jag har ju på bara några månader gått från killen som lämnade jobbet bakom sig så fort han kom hem till killen som lever jobbet 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. I alla fall känns det så. Såna omställningar sliter. Det gör de bara.

Samtidigt känner jag väldigt mycket att jag är 34 år. Det här är min chans. När jag hoppade på den här skutan var det för att göra det fullt ut. Något annat alternativ fanns inte. Har man passerat 30 med moms så dyker det inte upp nya chanser varje dag. Det gör det bara inte.

Det finns dagar då jag tror att jag är galen. Det finns fan dagar då jag tror att hela redaktionen består av galningar. Och ytterligare andra då den tron går över i övertygelse. Samtidigt är det just galenskap som behövs om man ska ge sig in i något sånt här och ro hem det.

Jag har sagt det tidigare men jag säger det igen. Jag förvånas över hur många ni är som faktiskt hänger kvar och går in här dagligen. Det är grymt - även om jag knappast varit grym i mitt bloggande senaste månaderna. Men det vankas nya tider nu. Jag kommer styra upp den här skiten. Även det har jag ju sagt tidigare. Men stå ut med mig någon vecka till så kommer ni bli varse varför det verkligen stämmer den här gången.

Lovar.

Med grädde på toppen.

Persbrandt och jag

2009-02-23T10:22:00.002+01:00

I dag berättar jag om min vänskap med skådespelaren Mikael Persbrandt på Barstol.

Barstol på Nada

2009-02-19T07:07:00.003+01:00

Yes, då var det dags igen. Ännu en afton bakom cd-snurran på världens bästa Nada. Tjejen som gav partypacket ett ansikte, Quetzala Blanco, kommer göra mig sällskap för några timmar med den sunkigaste och mest bedagade gubbrocken som går att hitta.

Vi kommer knäböja inför den heliga gitarren och spela allt som är förlegat, otidsenligt och luktar lite mögel.

Det blir en afton för alla som vågar inse att riktig rock handlar om att kunna fantisera om Keith Richards scarf och förnedring, som inser att droger kan få folk att göra bättre musik och som lever efter devisen "One moment on the lips, forever on the hips".

Det kommer med andra ord bli en helt och hållet fantastisk kväll.

Nada, Åsögatan 140, kl 21-01.

Nu på lördag alltså.

Ses där!

Stockholms blodbad

2009-02-16T09:57:00.001+01:00

I dag skriver jag om modern konst på Barstol.

Vad händer?

2009-02-12T16:54:00.011+01:00

Jo.

Det vore inte helt fel att säga att bloggen ligger i väntans tider. Det känns märkligt och trots allt lite smickrande att det fortfarande är en hel del som bemödar sig att titta förbi när jag bjuder på så lite.

Går saker min väg kommer det dock bli ordning på bloggandet inom en inte alltför avlägsen framtid (släpp sargen D&P). Fram till dess så kan ni ju följa mig på Barstol varje måndag - vilket jag så klart kommer fortsätta flagga för även här. Och sedan har jag precis, för bara en kvart sedan, skaffat en sådan däringa Twitter.

Jannike har startat en bildblogg (läs modeblogg) också, den tycker jag gott ni kan besöka om ämnet lockar. Hon visar ju trots allt brösten på en av bilderna. Och mina bröst på en annan.

Sedan tycker jag ni ska ta och kolla in den här lilla videon med Aidan Moffat. Underbart enkelt och brilliant.

"Jag knullade henne tills hon svimmade"

2009-02-09T11:47:00.001+01:00

I dag skriver jag om prostitution och flexibel moral på Barstol.

Läs!

Lately

2009-02-06T14:14:00.003+01:00

Vad har hänt sedan sist?

* Fyllt 34.

* Tiden har tagit slut.

* Lux Interior från The Cramps har avlidit.

* Min underbara kollega Daniel S Ogalde, har skrivit denna fantastiskt snaskiga artikel om snusket på Kanal5:s dokuresor.

Gråtrunkare

2009-02-02T07:40:00.002+01:00

I dag skriver jag om Nöjesguidens hatattack på Barstol, på Barstol.

Q

2009-01-30T18:06:00.002+01:00

Fredagkväll med chipspåse och rödtjut framför teven för er, eller kanske krogen, vad vet jag? Själv ska jag ner och göra sista nattpasset på redaktionen för den här gången.

Till skillnad från när jag arbetade inom vården gillar jag inte att jobba natt på redaktionen, man hamnar liksom utanför flödet och händelsernas centrum.

Min kollega Quetzala Blanco släpper i vår en bok med den fantastiska titeln Gör vad du vill så länge du inte dödar mig.

Om den blev hon intervjuad i dagens DN.

- Jag tror man kommer gilla den om man vågar inse att riktig feminism handlar om att kunna fantisera om gruppvåldtäkter och förnedring, om man inser att droger kan få folk att göra bättre musik och om man lever efter devisen "One moment on the lips, forever on the hips".

Stockholm: Spöken och blommor

2009-01-29T06:38:00.004+01:00

Stockholm klockan sex på morgonen är en stad som ännu inte riktigt tagit emot den nya dagen. Utanför Seveneleven på Birgerjarlsgatan hänger de sista festprissarna kvar, de som gör allt för att förneka nattens slut, viftande med halvätna korvar och sluddrande på ett språk som visst kallas fyllesnack.

Bara någon timme senare kommer allt det där vara borta. Folk kommer strömma upp ur tunnelbanan och av bussar, med väskor och blicken rakt fram, och i en väldig hastighet. Mina första mornar vid Stureplan var en chock.

Jag har natten på redaktionen den här veckan. Två nätter kvar. Ögonen börjar vandra år olika håll framåt fyratiden.

Hemma nu. Tog en sömntablett innan jag drog från jobbet och kan känna hur den börjar kicka in.

Laters.

Carver och jag

2009-01-26T12:01:00.003+01:00

Mitt liv som schmutzromantiker, i dag, på Barstol.

Fredag

2009-01-23T08:04:00.003+01:00

Ettorna och nollorna går emot mig, min dator strular som fan och envisas med att stänga av sig själv efter fem minuter, därav den nuvarande torkan. Till skillnad från en del av er andra har jag ju inte tid att sitta och blogga från jobbet.

Nåväl.

Min goda vän Mattias skrev skrev i går ut ett mycket finstämt inlägg om gamla kyrkor på Barstol. Det kanske inte låter särskilt spännande, men det är det och ni gör er själva en otjänst om ni inte läser det.

Trevlig helg!

PRO

2009-01-19T10:21:00.002+01:00

I dag kan ni hoppa direkt vidare till Barstol där jag bjuder på ett plumpt påhopp på både gamla och nya Nöjesguiden.

04.45

2009-01-17T06:10:00.005+01:00

Sovit dåligt i natt. Vaknade 04.45. Nu väntar en dag av arbete och många koppar starkt kaffe.

Är det en geting eller en fluglort?

2009-01-13T20:01:00.009+01:00

Man vet aldrig vad en ny dag bär med sig.

I dag fick jag luren i örat av en kvinna som under tvivelaktiga omständigheter försökt tillskansa sig ett arv.

Hon blev nervös när jag presenterade mig. Jag var också nervös, det kan jag erkänna.

Det är fortfarande en ovan och inte helt bekväm känsla att ringa och ställa någon mot väggen, någon som inte väntar sig att ha en tidning i andra änden när hon lyfter på luren. Även om det rör sig om en möjlig svindlare.

Man känner sig som Janne Josefsson:

- Varför svarar du inte på frågan? Typ.

Jag snackade med honom också. Josefsson alltså. Om ett annat svindleri.

Janne Josefsson har försökt få författaren och journalisten Liza Marklund att ställa upp i SVT:s Debatt. Hon vägrar. Hon vill inte ställa upp på någon telefonintervju heller.

Marklund har skrivit en debattartikel på Newsmill och svarat på läsarnas frågor på en modererad chatt. Bra så. Men någon journalist vågar hon inte möta. Det skulle ju kunna leda till knepiga följdfrågor och en situation som hon inte helt kan kontrollera. Ett väntat beteende av en företagspamp eller politiker, men av en person som själv är journalist?

När allt annat misslyckats försökte Josefsson få igenom en fråga i dagens chatt på Expressen. Det blev locket på. Expressen var inte intresserade av det gratisknäck det skulle ge. I stället lät de den förmodat påhittade signaturen Anki ställa Josefssons fråga - i en något omarbetad tappning.

Detta från en av våra ledande tidningar. Skamligt och inte så lite fult. När Nyheter24 sedan ringer upp Expressen för att ställa några frågor vill de bara svara via mejl.

Påhittade signaturer och locket på - är det så Expressen arbetar?

Har getingen helt tappat stinget?

Ta del av frågan som Janne Josefsson inte fick ställa och läs min artikel kring det hela på Nyheter24.

Förbannade bussjävlar

2009-01-11T00:34:00.002+01:00

Att busschaufförer är ett synnerligen bittert och grinigt släkte är ingen nyhet för någon stockholmare. I synnerhet inte för den här som har tampats med trärövarna ett antal gånger genom åren.

I kväll fick jag slutligen nog av den bussburna arrogansen. När jag stod och väntade på åket hem från jobbet vid Norrmalmstorg blev jag helt sonika förbikörd av bussen. Trots att jag stod fullt synlig vid stolpen och följde den med ögonen och försökte göra busschaufören uppmärksam på mig när det blev tydligt att jag var osynlig för hans ögon. Jag vet inte vad det var för konstig tripp han var på, men han gjorde inte sitt jobb i alla fall - som ju måste gå ut på att styra bussen och släppa av och på passagerare.

Det var bara till att ta en taxi hem. 140 spänn som jag hellre hade lagt på några öl eller en god bok. Förbannat kapitalslöseri är vad det är. Särskilt som jag faktiskt lydigt köper mitt busskort varje månad.

/Snart 34 och skitsur.

Shake, shake, shake

2009-01-08T21:04:00.004+01:00

Jag har aldrig förstått mig på det där med att arbeta fem dagar och sedan vara ledig två. Det är ett i grunden sjukt system. När jag har arbetat så har jag nästan alltid märkt att jag gör sämre ifrån mig sista dagen. Energin räcker liksom inte hela vägen.

Under våren har jag därför lyckats trixa till de med schemat så att jag alltid är ledig torsdagar och söndagar. Vilket gör att jag alltså arbetar två eller tre dagar i stöten i stället för fem. En lösning som jag tror kommer vara både mig och jobbet till godo.

I dag har jag alltså varit ledig. Jag hade storslagna planer med träning på förmiddagen följt av en längre skrivarsittning. Av de planerna blev intet.

I stället masade jag mig upp strax innan tolv. Försökte kräkas inne på toaletten. Till ingen nytta - det kom bara slem. Sedan tog jag mig tillbaka till sängen där jag låg och stirrade in i väggen en timme innan jag slutligen lyckades dra min sorgliga röv in i badrummet och göra slut på lidandet med en halvtimmes renande dusch.

Allt är så klart Matts fel. Vi skulle bara mötas upp för några efter jobbet öl, men det slutande inte förrän fem timmar senare och en hel del jack & cola för mycket. Allt på tom mage.

Jag fyller snart 34. Sånt här funkar inte längre. Kostnaden man får betala dagen efter är alldeles för hög. Min kropp och mitt arma huvud får betala priset för mina dåliga laster.

Från och med nu blir det ingen mer sprit på krogen och inte fler öl än fem. Sådeså.

Att göra tidning från hotellbaren

2009-01-07T17:11:00.004+01:00

Plopp sa det bara. Sedan var hela Stureplan svart. När vi tittade ut från fönstret, på kontoren mitt över gatan, så mötte vi bara lika förvånade ansikten som stirrade tillbaka.

Det har var någon gång strax efter klockan nio i förmiddags.

Vi fick skrapa ihop några laptops och ta taxi till Vasagatan där vi tog över en hotellbar. Där satt vi sedan i skinnsoffor, sörplade latte och gjorde tidning. Det infann sig en viss overklighetskänsla till en början, särskilt när min laptop vägrade fungera, men sedan var det bara köra på.

Det var grymt att se att vi lyckades, att vi fann oss så snabbt i situationen och bara slängde oss iväg och fortsatte det vi ska göra, men någon annanstans. Det var det verkligen.

Grymt, som sagt.

Nu ska jag dra iväg och ta några söderöl med Matt på Pet Sounds Bar. Grymt det med.

Bodell med långa näsan

2009-01-06T16:08:00.006+01:00

Ok, det är gårdagens nyhet, men skitsamma. Jag höll på att garva av stolen när jag läste den här artikeln på Dagens Media.

Aftonbladet har fastnat med fingrarna i syltburken. Inget ovanligt med det förvisso. Annat än att de faktiskt gick ut och erkände sitt "misstag."

De har gjort en rewrite, men som så många gånger tidigare "glömt" att kredda.

- Det fanns en förlaga av artikeln som vi hämtat inspiration från och vi uppmärksammades igår på att vi inte gett sajten kredd. Det var en rewrite men vi missade att berätta det för läsarna, säger Niklas Bodell.

- Men nu hade vi missat att kredda och vi ska vara generösa med det, säger Niklas Bodell.

Om det är som Niklas Bodell säger, att Aftonbladet ska vara generösa med att kredda rewritade artiklar, så måste det vara en väl dold hemlighet på redaktionen.

2009-01-05T15:47:00.002+01:00

Ni glömmer väl inte bort att gå inte och läsa mitt inlägg om de slumrande morgontidningarna på Barstol i dag?

Nej, just det ...

Bra!

Sandahl och aporna

2009-01-03T22:21:00.004+01:00

Nu är det väl knappast så att jag tillhör Ronnie Sandahls beundrarskara, han kan ju vara sjukt irriterande lillvuxet korrekt på ett sätt som knappast kan anses vara till hans fördel – om man inte är hans mamma eller blivande svärmor.

Och egentligen säger han väl ingenting som inte sagts tidigare i den här artikeln. Men den bjuder trots allt på en rätt bra sammanfattning och uppdatering kring debatten om bröderna Schulman och deras apsida.

Läsvärt helt enkelt. Oavsett avsändare.

Sedan gillar jag att Sandahl inte ryggar för att se Aftonbladets del i det hela. Många av hans omvittnat fegare kollegor hade blundat för den kopplingen.

Sjuk

2009-01-03T12:17:00.002+01:00

Det har inte direkt varit en lysande start på det nya året.

Två timmar innan våra gäster skulle komma insåg jag att det låg någonting mer än enbart för lite sömn bakom den allmänna trötthet jag känt under dagen. Men då var det försent. Det går inte att ställa in en nyårsmiddag med två timmars varsel. Det bara går inte.

Ibuprofen fick bli lösningen. Det höll – även om jag förmodligen inte var världens roligaste värd.

Sedan small det till under natten och sedan dess har jag i princip varit sängliggande. Febertoppar på 40 grader, ena stunden fryser jag som en hund för att nästa ligga med en genomdränkt tröja.

Det funkar inte det här. Tre dagar räcker. Nu vill jag bli frisk.

Fel.

Jag kräver att bli frisk.

Retro

2008-12-29T13:08:00.002+01:00

Sedan var det ju det där med tid. Ni vet. Allt sånt man allt för ofta finner att man saknar.

På Barstol har vi retrovecka.

Att jag fortfarande, två och ett halv år senare, inte har skrivit något som känns som ett lika hårt slag i magen får jag väl se som ett personligt misslyckande. Men jag tycker att ni, ja, även ni som har hängt med så länge att ni känner igen texterna, ska ge dem en ny chans. Trots sina många brister är de faktiskt både sorgliga och rätt fantastiska. Tycker jag.

H? Hon är numera gift och verkar lycklig. Skål för det!

Bara innan sömnen kallar

2008-12-18T00:58:00.003+01:00

Årets ...

Tre bästa skivor

Jex Thoth - Jex Thoth
Strawberry Weed - Caesars
The Trentemøller Chronicles - Trentemoller

Tre bästa låtar

Crawled Out Of The Sea - Laura Marling
No One Does It Like You - Departments Of Eagles
Temptation - James Yorkston

Tre bästa böcker

Northline - Willy Vlautin
Vi I Villa - Hans Koppel
Människohamn - John Ajvide Lindqvist

Sorg i Bajenland

2008-12-16T14:43:00.003+01:00

Nyheter24-medarbetaren Gustav Gelin skriver ett fint avsked här.

Allt eller inget

2008-12-15T20:57:00.003+01:00

Det är en märklig tid. Jag var tvungen att säga upp mig från gamla jobbet i dag. Hittills har jag bara varit tjänstledig.

Det sätter allt på sin spets. Det finns inte längre något att falla tillbaka på.

Det kändes trist men nödvändigt. Jag kommer sakna gänget i Hagsätra.

"Är du säker?" sa min gamla chef.

"Ja", sa jag.

Jag måste vara med på den här resan. Det känns som om vi är ett gäng pirater ute i en galen storm som vi bit fört bit lär oss att hantera. Antingen satsar man allt eller så har man inte där att göra.

Jag gör en all in och ser på vilken strand jag hamnar.

Dagens Media

2008-12-12T11:13:00.003+01:00

I dag kan ni läsa mig på Dagens Media där jag skrivit en debattartikel.

Trevlig helg!

Öl och räkmacka

2008-12-10T22:41:00.007+01:00

I går kväll var jag på Kellys en sväng. Drack öl och åt en räkmacka. Det är inte varje dag man hamnar på Kellys precis. Jag hängde där mycket runt 1994. Det är märkligt, men ölen har faktiskt blivit billigare sedan dess - 19 spänn för en flasköl. Och hårdrockarna gnäller i dörren för att de måste hänga in jackan. De borde skämmas. Det Kellys gör är närmast välgörenhet.

Jag var där med Christer. Skulle överlämna lite post. Han har precis separerat från sin tidigare fru och får en del av sin post hem till oss. Vad gör man inte för en polare liksom. Eller gör och gör, det handlar mer om att lägga några brev på hög som han får komma och hämta en gång i veckan. Inte världens största uppoffring precis.

Nåja. Jag skulle bara bli borta trekvart. Men det var trevligt och ölen slank ner så vi blev kvar en stund.

Förra gången Christer separerade från sin tidigare fru hängde vi en hel del. Mest blev det korvgrytor och öl framför hans widescreen efter att ungarna gått och lagt sig. Men det var en fin tid. Det känns som om det kan bli både en och annan kväll i Årsta framöver. Jannike får gärna följa med.

När jag ändå har er uppmärksamhet skulle jag vilja tipsa om två artiklar.

Först den här av världens bästa Daniel S Ogalde.

Sedan min egen lucka i Nyheter24:s egen redaktionskalender. När jag lade upp den i förrgår kväll råkade jag strula till det med tidsinställningen så att den kom att hamna högst upp på förstasidan hela natten. Ett misstag som inte uppdagades förrän morgonen därpå och inte riktigt godtogs utan vidare av en av mina chefer.

"Och här har vi Ärlemalm, världens största narcissist som sätter sig själv på förstasidan i sju timmar", gormade han när han kom instövlande på redaktionen. Medan jag sjönk ner i stolen och försökte imitera Ehsan Fadakar.

Billion dollar man

2008-12-08T22:34:00.013+01:00

För en himla massa år sedan när jag fortfarande var ung på riktigt, 1996 närmare bestämt, arbetade jag alldeles kort på JC. Riktigt kort alltså. Bara några dagar.

Det är märkligt när man tänker tillbaka. Det var en helt annan tid. Varje cell är ju utbytt. Det är vad de säger i alla fall. Och det känns som om det skulle kunna stämma.

Det var sommar och jag ville inte ha det där jobbet. Inte på riktigt. Jag skulle börja på universitetet några veckor senare och jag behövde bara något att göra under tiden. Jag hade sökt jobbet i början av sommaren, för oerfaren för att veta att det nästan alltid är en fördröjning på minst en månad innan man får svar. När de väl ringde och ville ha dit mig på intervju var jag liksom redan inställd på något helt annat - Frescati och vackra poptjejer i biblioteket som man kunde tråna efter mellan sidorna i någon gammal bok om Papau Nya Guinea.

Men jag gick dit. Trots allt.

Några dagar senare ringde de och ville att jag skulle komma in och arbeta över en helg. Det var inte uttalat att det var för att provjobba. Så mycket förstod jag emellertid.

Men mest av allt gick jag nog dit för att det var dubbelt betalt på helgen och att de där pengarna skulle sitta fint lagom till att terminen drog igång. Jag tror inte jag hade någon tanke på att verkligen arbeta där. Mer än kanske någon vecka eller två. Max.

När jag kom dit blev jag presenterad för Örjan. Örjan var trevlig. Örjan såg ut att ha koll. Även fast han var inte som mig. Han var inte brittpop med snedlugg och Richey Edwards-komplex. Tänk snarare en blandning mellan Teddybears Sthlm och en skejtare. Vi snackar jeans med häng - utan att vara hip hop - och TT-tshirt. Som en reklamare som kör sunkstilen. Som en vandrande folkölsreklam.

Hela helgen fick jag arbeta nära denna Örjan. Och det dröjde inte länge innan jag såg igenom honom. Eller tyckte mig se igenom honom. Han verkade inte ens försöka dölja sin okunskap om de mest grundläggande ämnen som var på tapeten där i mitten av nittiotalet. Att snacka Lokkos fredagskrönika eller Richeys försvinnande var inte att tänka på med andra ord.
I stället ville han snacka jeans. Hela tiden. Det var det enda han malde på om. Hela helgen fick jag höra på hans tjat om hur de första jeansen tillverkades av segelduk och om olika limiterade upplagor som bara fanns i Japan.

Jag trodde jag skulle dö. Segna ner bakom en jeanshög och säga adjö till världen. Begravd under ord om olika tyger och färger. Det var Dantes helvete - i denim.

Till slut såg han igenom mig. Förstod att bakom mina artiga nickar dolde sig ett ointresse av oändlig magnitud. Allt som han gav mig i kunskap försvann ner i ett stort svart otacksamt hål av ingenting.

Jag kunde se hans besvikelse.

Men han var artig och sa ingenting. I slutet av helgen fick jag veta att de skulle ringa mig om de behövde mer hjälp. Jag visste att de inte skulle ringa. Det gjorde de inte heller.

Jag fick mina tvåtusen till skolböcker och Örjan fick förhoppningsvis en mer tacksam lärling.

Några månader senare möttes vi som av en slump på en busshållplats vid Kungsträdgården. Det var ett av de där tillfällena då det inte går att undgå varandra. Vi stod där helt ensamma.
Vi bytte några ord. Örjan frågade vad jag gjorde nu och även om jag inte kommer ihåg vad han sa så minns jag att han slängde ur sig någon halvtam ursäkt om varför de inte hade hört av sig. Även fast jag inte bad om det. Även fast jag visste mycket väl varför de inte hade hört av sig - och han visste. Och förmodligen förstod att jag visste. Han var artig helt enkelt. Inget ont i det.

Efter det blev han en sådan där kille som jag alltid utbyter en hastig nick med när jag ser honom på stan - om våra blickar av misstag råkar mötas vill säga.

Så är det fortfarande. Tror jag.

Men.

Att det skulle gå så här. Det kunde jag emellertid aldrig ana.

Själv finner man ju allt som oftast att man står där med tasken i brevlådan och undrar vad fan det var som hände. Med allt.

2008-12-08T08:26:00.002+01:00

I dag läser ni mig på Barstol.

Hans Koppel?

2008-12-07T19:03:00.005+01:00

Efter att ha läst 60 sidor in i novellsamlingen "Det andra målet", av Jonas Karlsson, känner jag mig tämligen säker (80%). Det är Karlsson ligger bakom pseudonymen Hans Koppel och boken "Vi i villa."

Bar jag hatt skulle jag lyfta på den, istället får jag väl vifta lite med sjalen och säga bra gjort! "Vi i villa" är fenomenal och trots att jag bara kommit en fjärdedel in i "Det andra målet" så ligger den inte långt efter.

Köp dom i julklapp till nån vetja!

Japp, det får bli årets klapptips från mig till er.

2xKarlsson.

Tjo och tjim från andra sidan väggen

2008-12-06T01:50:00.005+01:00

Genom väggen hörs dunket från Sturehof. Alldeles nyss spelade de Håkan Hellström, nu verkar det vara någon form av disco.

Utanför fönstret hörs grabbgängens bröl och tjejernas gälla röster. Låter alla tjejer på Stureplan som kraxande tonåringar på fyllan, eller är det bara just de som når igenom bruset?

Kanske är jag bara gammal och bitter.

Jag sitter mitt i men ändå så jävla långt utanför allt det som händer där ute.

Ett gäng kolleger hade förfest här på redaktionen när jag släntrade in strax innan elva. Jag nöjde mig med att skruva av korken och sniffa lite på en flaska fulwhiskey som sportarna hade. Det fick bli min fix för natten.

Tidigare i kväll gjorde jag mig osams med älsklingen.

– Jag har varit busig och köpt hem en gran, sa hon när hon kom och väckte mig.

Sedan hörde jag hur hon började fixa ute i rummet.

– Ska du inte komma och hjälpa till, ropade hon efter ett tag.

– Jag trodde vi var överens om att inte hålla på med julpynt och sånt, sa jag.

Det visade sig vara helt fel kommentar. Hon talade inte med mig under resten av kvällen. Jag förstår ju hur hon hade tänkt, att vi skulle ha det mysigt och klä granen och så innan jag gick iväg till jobbet. Och i stället möts hon av min pissiga attityd.

Jag får ta och reda upp det där i morgon.

Nu spelar de Cornershop på andra sidan väggen. Det var länge sedan.

Så där. Det var min lilla rast. Nu väntar ytterligare fyra timmar av artikelskrivande innan jag promenerar hem genom ett bakfullt Stockholm.

Saker att göra för 500 spänn

2008-12-04T21:04:00.004+01:00

Om du är obotligt barnslig kan du ju alltid köpa en furby och döpa den efter din pojkvän.

Möt David Jr.

Suck.

Jag jobbar, Ni sover

2008-12-02T21:46:00.012+01:00

Jag jobbar natt den här veckan. Vid 23 stämplar jag in nere på Stureplan och 06 går jag hem. Det känns bra. Jag har hela redaktionen för mig själv och jag får träffa Jannike både morgon och kväll. I morse kom hon ut från sovrummet precis som jag steg innanför dörren.

Det är en märklig känsla att blicka ut över Stureplan klockan fyra på morgonen och se de sista nattrumlarna slira hemåt genom natten samtidigt som man funderar över om den där sista koppen kaffe man håller i handen verkligen är en bra idé.

För två månader sedan drack jag kanske en kopp i veckan. Nu bälgar jag den svarta sörjan och klarar inte av att påbörja dagen innan min första fix. Det har gjort hemska saker med min andedräkt ska ni veta.

Om någon av er som av en händelse skulle råka passera förbi under veckan så får ni gärna hojta till. Jag sitter innanför de där fönstrena som lyser ovanför Sturehof och hör allt som händer på gatan utanför - om jag inte råkar ha på mig hörlurarna vill säga.

2008-12-01T09:02:00.005+01:00

"En helg precis i början av hösten hade han följt med mig och min styvfarsa ut i en husvagn som vi lånat. Vi skulle upp till Dalarna för att hälsa på ett äldre par som min styvfarsa tillbringade några somrar hos som barn. På natten skrek Lundis i sömnen. Det var inte något lågt jämmer som från en mardröm utan han skrek verkligen rakt ut. Ett förtvivlat ångestfullt skrik. När vi kom tillbaka sa min styvfarsa åt mig att inte berätta om det för någon och en kväll hörde jag honom diskutera det med morsan i köket, medan jag låg i sängen och försökte somna."

I dag skriver jag på Barstol.

Snuviga dagar

2008-11-29T12:47:00.006+01:00

Jannikes mamma är på besök. Hon gick och lade sig halv nio i går kväll och strax innan sju vaknade jag av att hon tassade omkring i lägenheten.

- Jag väckte väl inte David? Hör jag hur hon frågar Jannike senare på morgonen. Det hade varit samma sak men tvärtom om det varit min morsa: Jag väckte väl inte Jannike?

Det är mödrars sätt antar jag.

Nu är de ute och shoppar.

Själv ligger jag hemma sjuk. Jag har varit borta från jobbet sedan i onsdags - med undantag av ett kort inhopp i går som slutade med att jag gick hem till sängen igen efter en timme.

I kväll var tanken att jag skulle gå ut och äta med älsklingen och svärmor på Ulla Winbladh. Nu får de gå själva i stället. Medan jag stannar hemma och fortsätter bygga drivor av snorpapper vid sängkanten.

Det har avverkats en del böcker - "Vägen" av Cormac McCarthy och "Cruising Paradise" av Sam Shepard rekommenderas varmt.

Frånvaron här har således inte varit på grund av tidsbrist. Men det ska bli ändring på det nu.

Jo.

Faktiskt.

Jag lovar.

Det har du sagt tidigare också.

Jag vet. Men den här gången menar jag det.

2008-11-21T08:46:00.008+01:00

I dag bör ni läsa Hermanns inlägg på Barstol.

Där för Hermann ett samtal med Paola Bruna om vänskap, kärlek, döden och hur man går vidare.

Läs.

Jag hade en gång en flickvän

2008-11-20T01:58:00.003+01:00

Det blir mycket kvällsarbete på redaktionen - precis som det var inom vården. När jag kommer hem 00.30 ligger Jannike och sover. Efter att jag har tagit en smörgås och en öl och varvat ner lite med en bok eller framför datorn brukar jag krypa ned i sängen runt 02.00. Fyra timmar innan Jannike går upp. Vi ser inte mycket av varandra nu för tiden.

I morgon är jag dock ledig. Då ska vi mötas upp efter att Jannike slutat jobbet och gå ut och äta på Saddle & Sabre som Matt tipsade om på Barstol. Det ska bli förbannat trevligt.

Sedan har jag klippt mig i indielugg.

Jag sa till frisören:

- Jag vill ha lite längd på luggen, men inte så det blir indielugg. Förstår du hur jag menar?
- Jadå.

Kanske tycker ni att jag borde ha sett vart det hela var på väg.

Det gjorde jag inte.

Det var först när jag kom hem och fixade till håret som jag till min förvåning upptäckte att jag förvandlats till Brett Anderson 1994.

Stora äcklet

2008-11-19T02:00:00.005+01:00

När jag kommer hem är jag ofta helt tom i skallen. Jag har svårt att på rak arm ens komma ihåg vad jag skrivit om under dagen. Det är först när jag vaknar upp morgonen därpå som dagen innan faller på plats bland de grå. Det är väl så det fungerar - vi processar och kommer ifatt under natten.

I dag har snackisen på jobbet varit det "stora äcklet" som utnyttjat sin position inom media för att ofreda unga tjejer. Alla vet vem det är. Några känner honom. Själv har jag ingen direkt relation till killen förutom att vi har en del gemensamma bekanta och har beefat rätt hårt för några år sedan. En sida av mig känner någon form av skadeglädje; vilket egentligen är rätt sjukt. En annan att det bara är tragiskt.

Det har ju gått en del rykten om den här killen och även om det handlar om en person jag inte direkt hyser några varmare känslor för så vill man ju inte gärna tro sånt om någon. Istället har i alla fall jag valt att avfärda det som enstaka fyllegrejer som gått överstyr. Vem fan har inte gjort bort sig rejält på fyllan och sagt ett och annat jävligt märkligt liksom?
Sådant kan vara nog så illa och tro mig jag har min egen tveksamma meritlista när det kommer till dumheter. Men det är trots allt skillnad på enstaka grodor som man biter sig i tungan över dagen efter och på upprepade trakasserier. På ett beteende som gång på gång följer samma mönster - vilket det blir mer och mer tydligt att det handlar om här.

Förhoppningsvis leder det hela till något gott i slutändan så killen får den hjälp han uppenbarligen behöver och det straff han förtjänar.

Nu ska jag sova.

Och processa dagen.

2008-11-17T11:37:00.002+01:00

Precis som förra måndagen och måndagen innan den skriver jag i dag på Barstol. Och ni läser förhoppningsvis. Gamla rävar som hängt med ett tag och är begåvade med ett skarpt minne kan komma att känna igen dagens inlägg.

Snotty 14/11

2008-11-16T12:49:00.015+01:00

Papperskorgspojken och SkräpClownen

2008-11-14T15:34:00.002+01:00

I dag, fredag, gör jag preppylegendaren Sebastian Lindmark sällskap bakom cd-snurran på Snotty.

Grym musik, ölstänk och allsång utlovas.

Det blir sårbara indietoner, betongbeats och taggtrådsgitarrer för hela slanten.

Kom och hångla med oss. Eller va fan, hångla får ni göra med varandra, vi är upptagna!

Men häng med oss, drick öl och lev rövare!

Det kommer bli en legendarisk afton.

Snotty, Skånegatan 90.

20-01

Ses där!

Han är jag

2008-11-13T13:47:00.002+01:00

Ni vet den där mannen som går och bär på papperskassar, mumlar för sig själv och stannar främmande personer på gatan.

Det är tydligen jag.

Jag stannade en främmande kvinna på gatan i dag. I tron att det var den här fröken.

Det var det inte.

- Hallå där, vänta, sa jag.
- Hej, sa den främmande kvinnan.
- Tja, hur är läget?
- Jodå, det är fint. Hur är det själv?
- Bara bra, tack. Jag är ledig i dag och ska bara hem och softa i soffan.
- Det låter trevligt.
- Men vänta nu, du är inte xxxx, va?
- Nej. Jag heter Emelie.
- Oj, förlåt. Jag trodde du var xxxx som brukade jobba på xxxx.
- Det gör inget. Jag känner igen dig också. Du bor här i området va?
- Det stämmer. Jag ber om ursäkt, jag har inte mina linser i och ser nästan ingenting på håll.

Där stod jag med min konsumkasse och kände mig som världens största fån som försöker fulragga, i hoddie och träningsbyor, mitt på gatan.

Det värsta är att det har hänt förut. Rätt många gånger faktiskt. Och det är lika pinsamt varje gång.

Bara under hösten har det hänt två gånger att jag gått in på en bar och gått fram och dunkat handflatan i ett rakat bakhuvud bara för att sekunden senare upptäcka att det inte alls var Matt som satt där.

Första gången det hände var på Nada. Det var så jag lärde känna södermalms egen Begbie, Jacke.

Tur nog verkade Jacke se det hela som en del i någon mystisk manlig rit så jag kom undan med samma glada hälsning tillbaka.

Begbie

2008-11-11T22:55:00.004+01:00

Min kollega Ehsan Fadakar sticker ut hakan ordentligt i en krönika.

Om det kan man tycka vad man vill.

Men tro mig, Ehsan kommer få springa gatlopp.

Tur nog är han en sportig typ och kan enligt egen utsago springa både fort och långt.

2008-11-10T10:39:00.001+01:00

I dag läser ni mig på Barstol.nu

2008-11-09T14:10:00.006+01:00

Läs min intervju med superpappan Maths Enocsson.

I kväll blir det Bänken - filmen alltså

2008-11-07T19:57:00.004+01:00

Fredag kväll och trött som fan. Jag har inte riktigt hunnit justera mig till de nya arbetstiderna ännu. Kroppen hänger inte med i vändningarna och vägrar sova på natten. Inte ens en redig klunk Cocillana-Etyfin i går kväll fixade biffen.

Det var inte menat som gnäll. Det är bara ett faktum. Annars är ju det mesta skitbra. Faktiskt.

Just det. Jag lyckades hustla till mig frukost i dag. Min kollega, den utomordentliga sportjournalisten Olof Peronius, skulle gå ner till italienaren vid t-banan och handla frukost. Jag som var skyldig Olof en lunch skickade med honom mitt kort och sade att jag stod för kalaset om han handlade åt mig också. Några minuter senare kom han tillbaka med juice, espresso och mackor.

- Bra där, David.
- Vadå? svarade jag.
- Ditt kort saknade täckning.
- Say what?
- Ja. Så nu fick jag betala frukosten också. Är du en sån där sociopat som brukar bjuda ut polarna på lyxkrogen, säga att du ska stå för allt och sen låtsas som det regnar när det är dags att betala notan?
- Det ligger i min natur. Jag kan inte hjälpa det. Fick du med dig några servetter förresten?

Läs och lär ungdomar!

Nu ska jag hälla upp en god öl och krypa ner i sängen med Jannike framför en film.

I morgon ringer klockan 05.10, sedan väntar en arbetsdag på redaktionen. Samma sak på söndag. Slitigt - men på ett kul sätt.

Vad har ni för er i kväll, hur ser era helgplaner ut? Dela med er så jag har någonting trevligt att läsa innan jag drar och jobbar i ottan.

Dagens klosteröl

2008-11-06T17:20:00.005+01:00

Som av en händelse råkade jag ha vägen förbi bolaget även i dag och då jag är inne i en svår alé period kunde jag inte låta bli att gå in och fingra på några flaskor. När jag väl stod där, minding my own business, hamnade jag i samtal med en kille ur personalen som visade sig kunna både ett och annat matnyttigt om öl. Självklart slutade det med att jag fick med mig några flaskor hem och efter att ha ställt in en som pockade lite extra på uppmärksamheten i frysen en halvtimme tog jag fram konjakskupan och lät mig smaka.

Inte sedan jag för första gången blev serverad Meantime India Pale Alé av Fredde på Pet Sounds Bar har jag haft en sådan smakupplevelse. Efter lite googlande visade det sig att Maredsous är ett belgiskt klosteröl bryggt efter samma originalrecept som benediktinermunkarna använt sig av sedan medeltiden.

Se där. De gamla munkarna visste vad som gjorde livet värt att leva. Med en källare full av Maredsous kan jag inte tänka mig annat än att det där med avhållsamhet var en smal sak som de inte led nämnvärt av.

Rödhåriga slynor

2008-11-04T20:38:00.004+01:00

Det finns fan inget tråkigare än att tillbringa en ledig dag med att ränna runt på stan. Jag hatar city, jag hatar trängsel och jag hatar att gå i affärer.

Därför gäller det att vara effektiv.

I dag har jag inhandlat ett träningskort, träningsbyxor (grå mjukisbyxor, high fashion på söder), vitamin D, tre t-shirts, 1 Havanna club (blanco), 1 Brolio, 4 ale i olika sorter. Fingrade på ett par jeans också men orkade inte prova.

Istället hade jag kunnat stanna hemma med en bok, promenerat runt årstaviken, eller suttit och intagit några eftermiddagsöl på lämplig lokal och i lämpligt sällskap.

När Jannike kom hem hade hon med sig en peruk som hon beställt på nätet.

Den hade vi roligt med.

Som ni kan se.

2008-11-03T09:34:00.001+01:00

Läs mitt senaste inlägg på barstol.nu

Några grejer bara ...

2008-11-03T00:28:00.003+01:00

* Jag är förvånad över att Marcus Birro inte dragit igång sin blogg ännu. Mer mediakåt kille får man leta efter och bloggen är ju liksom grunden till hans karriär som proffstyckare (för er som inte känner till det har han även skrivit några böcker).

* Jens Lapidus nästa bok släpps enbart i serieform. Jag gillade verkligen Snabba Cash men efter den genomusla Aldrig Fucka Upp och larviga rundvandringar i stockholms "undre värld" kan serievägen vara räddningen. Filmatiseringen av Snabba Cash lär ju inte bli någon höjdare med tanke på vilka de inblandade är ...

* En mycket god vän till mig provfilmade i dagarna för huvudrollen i en ny svensk film. Får han/hon rollen och filmen blir av kommer modern svensk filmhistoria skrivas. Sanna mina ord.

* En annan god vän har lämnat geggan i huvudstaden för att "satsa på konsten." Sånt ska man självklart applådera!

Mobbad på jobbet

2008-10-31T21:04:00.003+01:00

I kväll fick jag ett mail med den här bilden.

"Din frisyr?" stod det.

Som ålderman på jobbet får man stå ut med en del obehag från snorungarna.

Mr. Slim Charles

2008-10-31T00:41:00.003+01:00

Jag kom hem ungefär halv tolv. Jag var tvungen att smyga in i lägenheten för att inte väcka Jannike. Hon arbetar vanliga kontorstider och jag går kvällspasset på redaktionen den här veckan - vilket innebär 14-23. När Jannike går upp sover jag och när jag kommer hem sover hon. 3-4 telefonsamtal om dagen är vår kontakt och en hand över ryggen när jag lägger mig eller hon går upp.

Det känns lite surt, men nästa vecka blir det bättre. Och jag trivs riktigt bra på nya jobbet. Det är ett kanongäng jag arbetar med och jag lär mig sjukt mycket nytt varje dag.

Fan. Spillde precis ut en halv Oxford Gold över skrivbordet.

Shiiiiiiit.

Nu väntar avsnitt fem av sista säsongen av The Wire innan jag kryper ner bredvid min älskling.

Vem är det som uttalar världens längsta och gnälligaste "shiiiiiiit"?

Och vem är din favoritkaraktär?

I The Wire alltså.

Anonym kärlek

2008-10-29T12:22:00.002+01:00

Det var länge sedan jag fick så mycket anonym kärlek bland kommentarerna - tydligen krävdes det inte mer än att jag skulle besöka Spy Bar i mössa och vägra ta av mig den. Så mycket för den "söderandan."

Lata dagar

2008-10-28T13:05:00.005+01:00

Det känns som om det var flera månader sedan jag läste en skönlitterär bok. Det är så klart en jävla överdrift, men ändå. I dag har jag gjort just det, legat i sängen och läst böcker, påbörjat sista säsongen av The Wire, ätit Findus fiskgratäng och inte ens kommit ur pyjamasbyxorna. En riktig höjdare med andra ord. Och bäst av allt - halva dagen återstår.

Nu blir det ett avsnitt till av The Wire följt av lite lättare träning i form av situps och hantelövningar. Att sitta och hamra vid ett tangentbord hela dagarna kan vara hur kul som helst, men det gör fan inte underverk för kroppen.

Såg förresten Låt den rätta komma in i går kväll. Förbannat fin film, särskilt på det sätt som de lyckades fånga det tidiga åttiotalet. Kunde sakna den där nagelbitande stämningen som byggdes upp i boken - filmen puttrar mer bara på. Men det är en liten invändning på en mycket bra film.

Se den!

Sedan tycker jag ni ska ta och besöka Hermanns nya fotbollsblogg också. Han kan behöva lite läsare!

Mössa eller inte, det är tydligen frågan

2008-10-26T01:55:00.004+02:00

I kväll bröt jag min gamla och mycket goda princip att inte gå till Spy Bar. Det fanns dock tre goda anledningar - Hermann spelade skivor tillsammans med två av mina chefer.

Det blev ett kort besök.

Dels var jag trött och hade inte för avsikt att stanna längre än kanske en halvtimme, men det var inte därför jag gick när jag gick. Nej. Efter bara typ två minuter inne på gubbrummet kommer det en mycket liten man i en mycket trång kostym fram till mig och säger åt mig att ta av mig min mössa med förklaringen.
- Carl M Sundevall är här i kväll och det värsta han vet är personer som har på sig mössa.
- Jaha, då vet jag det, sa jag och behöll min mössa på.
Den lille mannen i den trånga kostymen tittade konstigt på mig men sa inget mer. Sedan ställde han sig vid det röda repet som skiljer gubbrummet från resten av Spy Bar och såg till så inga icke välkomna kom förbi.

Det lustiga är att en av mina mer namnkunniga kollegor också hade en mössa på sig, men henne sa han inte till. Och det kan inte ha varit för att han inte såg henne - vi var inte ens femton personer inne i gubbrummet.
Det måste vara ett besynnerligt arbete att stå vid ett litet rött rep i en trång kostym och bestämma vilka som får gå förbi och vilka som får ha mössa på sig eller inte.

Efter avslutad öl och några artiga fraser med mina kära kollegor tackade jag för mig. Hermann tyckte att jag överreagerade och kanske är det så. Men ingen som inte betalar min lön ska tala om för mig när jag får ha mössa eller inte. Så är det bara.

Tro nu inte att jag är totalt obstinat. Det finns tillfällen då det inte passar att bära mössa, men kvart över tolv på ett ställe som ska föreställa vara en nattklubb är inte ett av dem.

2008-10-25T17:30:00.004+02:00

Min kollega Olof Peronius överträffar sig själv.

Läs mer här.

2008-10-23T20:18:00.003+02:00

Visst, jag skrev senast i går att jag har tagit en paus. Men jag kan inte låta bli att flagga för min intervju med Pär Nuder. Det är min första riktiga intervju och jag är lite stolt och tycker att ni gott kan ta er tid att läsa den. Från början var den betydligt längre och gick mer in på djupet, men tabloidvärlden tar inte hänsyn till en simpel skribents lama protester. Vilket förmodligen var bra för slutresultatet.

Förresten ska jag nog göra så under min paus, länka till en ny artikel varje arbetsdag och låta er komma med konstruktiv kritik. Det blir väl bra?

Då är jag ju kvar även fast jag är borta liksom.

Kram

Klappa en katt ...

2008-10-22T19:41:00.003+02:00

Eller gör något annat trevligt.

Tiden räcker inte riktigt till just nu. Det skulle kunna vara något dåligt, men det är det inte. Jag trivs.

Klockan ringde strax efter fyra i morse. När jag skulle åka till jobbet hade inte morgonbussarna börjat gå ännu. Istället fick jag promenera från Nytorget till Stureplan. Det var kyligt och vackert. Särskilt Biblioteksgatan är fin när man har den helt för sig själv från början till slut.

På jobbet går klockan alldeles för fort. Jag fick ta med mig arbete hem, både i går och i dag. Det lämnar som sagt alldeles för lite tid till annat.

Jag kommer tillbaka så fort jag hinner ikapp.

Älskar ju den här skiten. Kommer alltid att göra.

Till dess är ni välkomna att läsa mig på Barstol.nu varje måndag och Nyheter24 typ hela tiden.

För er som bor i Stockholm kan jag tipsa om att det kommer spelas ljuv musik på Nada, Åsögatan 140, nu på fredag. Vi drar igång redan klockan 18 och håller på till 01. Hermann flyttar tillbaka till Göteborg nästa vecka och grabbhalvan ska självklart firas av med dunder och brak.

Sista "Ride With Us" alltså, förmodligen någonsin, så passa på.

Vår succeklubb lägger av med flaggan på topp!

Ta hand om er så hörs vi snart!

KRAM

/David

2008-10-20T09:26:00.002+02:00

Läs mig på Barstol.nu

Nya jobbet

2008-10-16T22:51:00.007+02:00

Det är en omtumlande period just nu. Det är otroligt mycket som händer på arbetsfronten och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av alla intryck. För bara några dagar sedan jobbade jag fortfarande på korttidshemmet ute i Hagsätra och nu sitter jag på ett kontor på Stureplan.

I dag bokade jag in en intervju med en före detta toppolitiker inför nästa vecka, satt i telefon med försvarsmaktens presschef och intervjuade en mycket välsmord Thorleif Thorstensson - gubben var en riktig citatmaskin och jag fick bara med en bråkdel av allt han bjöd på.

Jag jobbar på en tabloid. Det är otroligt kul och lärorikt. Det finns saker som vi säkert kommer behöva diskutera, ni och jag. Det är ingenting jag tänker rygga för. Har ni någon fundering så lämna en kommentar här eller mejla mig på davidarlemalm@gmail.com.

Läs Nyheter24.

2008-10-13T09:04:00.004+02:00

I dag på Barstol.nu skriver jag om ett möte med rockjournalisten Andres Lokko i stureplansnatten.

Dålig humor

2008-10-10T22:58:00.005+02:00

Jag halvligger på sängen med en öl. Gör inget särskilt förutom att vara trött.

Jannike sitter framför datorn. Helt plötsligt börjar hon skratta.
"Tänk om du skulle heta Kalle Anka", säger hon.
"Va?"
"Ja, tänk om du skulle heta Kalle Anka. På riktigt alltså. Vad många besökare som skulle klickat sig in på din blogg."
Sedan fortsätter hon skratta.

Låt mig tillägga att Jannike inte tar droger. I någon form.

Annars påminner hennes humor rätt mycket om den vi hade när vi var tjugofyra och rökte puff.

2008-10-10T09:46:00.001+02:00

Läs Hermanns inlägg på Barstol.nu och försök behålla frukosten ...

Den geggigaste geggan av alla geggor

2008-10-09T10:41:00.004+02:00

Jag är sjukt trött. Men jag har bara mig själv att skylla. Eller nej förresten, jag skyller allt på Andreas Rydell och Klas Ekman.

I går fick jag hem deras bok "Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist." När jag på kvällen skulle gå och lägga mig här på jobbet kom jag på att jag hade boken i väskan och plockade fram den med intentionen att läsa inledningen och bläddra lite. Det var dumt gjort då den visade sig vara väldigt svår att lägga ifrån sig.

Jag fick både skratta och förfasa mig över den bransch jag om en knapp vecka ska ta mina första stapplande steg i. Genom att skriva underhållande och rakt på sak har Rydell och Ekman lyckats skapa en "Fursten" för hugade mediaaspiranter. Niccolò Machiavelli hade lyft på hatten.

Väldigt matnyttigt för en gammal blogghund som något överårig ska kasta sig in i geggan.

Men en sak är i alla fall säker, jag behåller mitt namn.

HD

2008-10-07T17:15:00.002+02:00

Tisdag, kl 01.20

Riiiiiiiing

"Öhhh, hallå."
"Tjena, Skräpis. Hur är läget?"
"Det är bra. Men trött. Jag sover."
"Vadå, du jobbar väl?"
"Ja ..."
"Sover du på jobbet menar du. På skattebetalarnas bekostnad. Det var fult gjort."
"Jag har sovande jour. Men vänta nu, varför förklarar jag det här för dig mitt i natten. Vad vill du?"
"Nä, jag tänkte bara spåna lite idéer."
"Klockan är ju snart halv två!"
"Men du jobbar ju."
"Jag sover. Eller rättare sagt sov."
"Ok, då hörs vi i morgon då."
"Så det var inget viktigt?"
"Nä, tänkte bara spåna lite idéer som sagt."
"Du är säker på att det inte var något viktigt? För när man blir väckt mitt i natten vill man gärna att det ska vara viktigt."
"Nädå, tänkte bara tjöta lite. Somna om du."

Klick

Det är fint med polare som ringer mitt i natten för att "spåna lite idéer" och "tjöta lite."

Särskilt när klockan ringer 05.50.

Jag ska låta min vän vara anonym, men ett spår är att han har samma initialer som Harley Davidson. Och låter ungefär lika mycket.

2008-10-06T09:00:00.004+02:00

Titta gärna in på Barstol.nu och läs mitt senaste inlägg!

Nya vanor (som egentligen inte är särskilt nya)

2008-10-05T13:24:00.013+02:00

Ibland känns det som om det var i går man stod nere i lilla baren på Debaser, skvätte fulöl och kröp hem, via donkan, strax efter stängning. När det egentligen rör sig om nästan två år sedan.

Det är ett helt annat barliv jag lever i dag. De enda helkvällarna är de gånger jag spelar skivor. Annars är det söndagsölen på Nada och eftermiddagsölen på Pet Sounds Bar som dominerar. Jag orkar liksom inte med trängseln och ljudvolymen på helgerna längre. Jag vill sitta ner vid baren, dricka en god öl och kunna snacka i samtalston utan att bli störd av massa snorungar som inte vet hur man för sig i en bar för att de just flyttat hit från mörkaste Norrland eller grötigaste Skåne.

Det har varit på gång ett tag, och jag ska erkänna att självförnekelsen har varit stark, men det är bara acceptera att jag blivit något av en krogfascist. Det händer liksom inte att vi bestämmer träff på de gamla sunkhaken längre. För några veckor sedan när jag och Matt skulle mötas upp för några tidiga eftermiddagsöl föreslog jag att vi skulle ses på Gröne Jägaren.
"Vad ska vi göra där?" sa Matt
"Dricka några billiga öl innan vi drar vidare var väl tanken", sa jag.
"Vadå, har du dåligt med pengar eller?"
"Nä, inte särskilt."
"Varför vill du gå dit då?"
"Vet inte, tänkte bara att det kunde vara trevligt."
"Trevligt? På gröne Jägarn?"
"Ja ..."
"Är du ute efter att göra någon form av socialt experiment, eller vad är det frågan om?"

Jag har förvandlats till någon jag hade mött med förakt och misstänksamhet för bara något år sedan, en sån som beställer in importerad finöl som Meantime Indian Pale Ale och Old Chub, och dessutom dricker den ur konjaksglas. Jag antar att det har med stigande ålder och förbättrad ekonomi att göra, att det är ett steg i en försenad mognadsprocess. Jag kan heller inte hyckla om att jag trivs väldigt bra med det. Men samtidigt känns det som om jag sviker gamla ideal.

Den dagen ni hittar mig i gubbrummet på Spy Bar eller i lilla baren på Riche får ni lura in mig på toaletten och utsätta mig för en klassisk aik-galgning.

Det där andra inlägget som jag lovade er kommer dyka upp på en barstol ni känner i morgon förmiddag.

Richard om Stieg

2008-10-03T09:25:00.006+02:00

I dag vill ni inte missa dagens inlägg på Barstol.nu. Hermann Dill intervjuar Richard Slätt om hans vänskap med författaren Stieg Larsson. Det är en förbannat läsvärd intervju som vi är mycket stolta över att kunna presentera.

Som en tvålad blixt

2008-10-02T21:54:00.003+02:00

Tidigare i kväll, när jag fick en stund över här på jobbet, tänkte jag att jag i all hast skulle sätta mig och skriva ner en händelse från tidigare under dagen. När jag en halvtimme senare var klar såg jag att vad jag började skriva med bara en kort redogörelse i åtanke hade växt till sjutusen tecken. Utan att jag ens tänkt på det.

När jag sedan läste igenom vad jag skrivit kom jag på att det ta mig tusan var grunden till en rätt hyfsad kortnovell.

Så får det bli. Förhoppningsvis hinner jag arbeta igenom texten i morgon så jag kan bjuda er på lite helgläsning.

Titta förbi nån gång under kvällen vetja!

Nyheter24

2008-09-30T12:47:00.004+02:00

Välkommen in och ta en titt på min blivande arbetsplats.

Nyheter24.se

Premiären var i dag kl 10:00.

På Resumé.se går det att läsa att jag i huvudsak kommer arbeta som sportreporter. Det stämmer inte. Exakt vad mina arbetsuppgifter kommer bestå av, förutom att det är som skribent, återkommer jag till senare.

Knulla oss varsamt

2008-09-29T20:03:00.001+02:00

I morgon smäller det ...

Om att vara för korkad för sitt eget bästa

2008-09-28T12:18:00.001+02:00

Tanken var att möta upp Matte och Hermann för att diskutera väsentliga väsentligheter över en öl eller två. Bara en kort sväng. Det var alltså tanken.

Det sista jag minns är att jag packade ihop en överförfriskad Matt i en taxi, gav chauffören tvåhundra och bad honom se till att min vän kom innanför dörren ordentligt.

Sedan är det svart.

Jag som skulle tillbringa kvällen med att arbeta på några texter som måste vara klara i morgon. Fan. Dygnet har redan alldeles för få timmar.

Nada

2008-09-25T18:53:00.015+02:00

Piller och Citrus

2008-09-24T23:30:00.002+02:00

Jag vet inte vad ni har haft för er i kväll. Själv har jag suttit hemma med Jannike i nya soffan och poppat piller och mumsat på citronklyftor.

Miracle Fruit piller alltså. Dom gör att allt surt smakar sött och allt sött smakar ännu sötare. För sött för min smak. Men det var rätt kul att suga på en citron som om det vore en apelsin. Det var det.

Vad gör man inte för att sätta lite extra krydda på en vanlig sketen onsdag.

Det ryktas ...

2008-09-23T20:59:00.005+02:00

Att boken "En av grabbarna" skriven av pseudonymen Johan Höglund ska bli film. Kanske blir det den första svenska filmen som tar upp huliganism - om de snabbar på vill säga.

Min egen något själviska förhoppning är att de ska återskapa ett Väsby i skarven mellan 80/90 med tintin-frillor, ut och in vända bombarjackor och hela baletten.

Vi får se ...

Let's Push Things Forward

2008-09-22T23:21:00.002+02:00

Första passet avklarat. Det var mer pang på rödbetan än vad jag väntat mig och jag fick finna mig i att börja leverera redan efter en timme. Vilket var bra. Det avdramatiserade det hela. Jag tycker att jag gjorde ok ifrån mig under omständigheterna. Lite stelt, lite klumpigt, men ok.

Jag jobbar heltid på gamla jobbet fram till mitten av oktober, men min förhoppning är att kunna åka in minst två gånger i veckan och göra några timmar fram till dess. Jag gillar inte att vara den där nya killen som inte kan ett skit och måste fråga om allt. Jag vill vara helt startklar när jag går upp på heltid.

I morse när jag gjorde mig i ordning lyssnade jag på The Streets nya skiva. Den är knappast helgjuten men ändå bättre än vad man skulle kunna tro. Plockar man bort två-tre fåniga låtar har man en riktigt fin samling pubpop att somna till om kvällen. Det är verkligen ingen ny Original Pirate Material, kanske inte ens en ny A Grand Dont Come For Free (vilket jag fick erfara när den kom på direkt efter), men vem frågar egentligen efter det? Mike Skinner, lite regn och ett schyst beat är ju faktiskt allt vi behöver.

Vår vän från Norrland

2008-09-21T21:08:00.006+02:00

Det surrar mycket i skallen just nu. Det är ett behagligt surr även om jag ska erkänna att det finns en icke försumbar del nervositet inblandad. Jag har några veckor på mig och ska se till att vara väl förberedd när det är dags.

I fredags, när vi spelade skivor på ett knökfullt Nada, presenterade Hermann mig för en blivande kollega.
"Vad har du gjort tidigare?" frågade jag.
"Senast arbetade jag på Expressen, sportredaktionen. Själv då?"
"Jag har mest jobbat inom vårdsvängen. För närvarande på ett kortis för autistiska ungdomar."
"Jaså, då kommer du passa in alldeles utmärkt."

Gratis är gott och i vanlig ordning blev det några öl för mycket bakom cd-snurran; vilket straffade sig dagen efter då sängen kändes hård och verkligheten utanför alldeles för ljus och krävande för att ta till sig. Stigande ålder och bristande rutin får bära skulden.

På eftermiddan bjöd Jannike ut mig på Faros där vi åt en utsökt trerättersmiddag för att fira nya jobbet. Det skulle visa sig att souvlaki och Grekisk öl var precis vad en sargad kropp behövde för att rossla igång igen. Efter att vi fått i oss varsin sorbet till efterrätt styrde vi stegen mot Nada där vi mötte upp några minst lika slitna vänner för fotografering och öl. Som en extra bonus svängde Matte, som var i stan för ett dop, förbi och muntrade upp tillvaron på klingande dalmål.

Kvällen tillbringade vi hemma i sängen, åt godis och såg på en sjukt överskattad Ben X som gjorde mig så förbannad att jag vägrade se färdigt hela. Efter att Jannike somnat smög jag igång min laptop och såg de tre sista avsnitten av tredje säsongen av The Wire. Den enda drog jag behöver.

I dag har Jannike varit iväg på fotografering hela dagen. Själv har jag tillbringat tiden framför datorn med övningar (det där med tempo, Eric) och andra förberedelser inför nya jobbet. I morgon går jag intro. Det ska bli jävligt kul!

Ride With Us

2008-09-18T10:01:00.003+02:00

Äntligen är hösten här på riktigt, yllerocken har åkt på, dagarna blir kortare och det finns inte en tillstymmelse till brittsommar så långt ögat kan nå. Detta firar vi med en fest!

Söders i särklass populäraste barklubb Ride With Us, med mig själv och Hermann Dill bakom skivspelaren står värd för ytterligare en afton i ölets och den goda smakens tecken.

Champagnehouse, vackert sprakande pop och regniga beats, det är vår melodi.

Kom och festa med oss!

I morgon fredag alltså.

Nada, Åsögatan 140, kl 21-01.

Ses där!

Två

2008-09-16T18:15:00.005+02:00

Ett

Mitt kort gick sönder idag. När jag skulle betala en flaska skumpa på systemet upptäckte jag ett stort jack mitt över själva remsan och terminalen vägrade acceptera det. Fan.

Två

Skumpan, som jag trots allt fick med mig, köpte jag för att fira att jag fick jobbet. Ni vet det där som jag beklagade mig över att jag gått miste om för några inlägg sedan.

Det är ingen överdrift att säga att jag går på moln. Eller vadå går? Jag dansar och dom är fan rosa och fluffiga.

Ett stort jävla tack till två polare som lagt in goda ord för mig - ni vet vilka ni är och jag älskar er. Behöver ni hjälp med att göra er av med en oönskad katt, en jobbig granne eller Gustav Gelin från er soffa en söndagsmorgon vet ni var ni ska vända er. Det är det minsta jag kan göra.

Ett stort grattis vore kanske på sin plats?

Ja, det tycker jag!

Helg på Harängen

2008-09-15T21:56:00.008+02:00

Veckans Clownmode

2008-09-15T12:56:00.002+02:00

H&M boxershorts, tre för 98 kr.

Accessoarer: Pringles Original, 19 kr. Hår under armarna och orakade ben, gratis (kräver dock en del underhåll).

Totally Wired

2008-09-12T15:49:00.004+02:00

Inte många knop blir gjorda. Man kan säga att livet står still. Jag är helt fast i The Wire. Det sista jag gjorde i går kväll var att se två avsnitt och i morse hann inte Jannike mer än stiga upp ur sängen innan jag knäppte på min laptop igen och pundade två till.

Det är precis på grund av sånt här som jag vägrar skaffa en tv. Eller som jag inte spelar dataspel. Jag fastnar i skiten och innan man vet ordet av har en hel månad flutit förbi utan att man gjort annat än jobbat och spelat/tittat.

De senaste tio dagarna har jag varken läst eller skrivit utan enbart förlustat mig i världens bästa tv-serie någonsin. Det hade ju kunnat vara sämre, det ska ni veta. I mitten av nittiotalet brukade jag åka hem från Universitetet bara för att inte missa eftermiddagens avsnitt av Dr. Quinn. Det var en svår tid. Tur nog fanns det i alla fall sjukdomsinsikt. Jag skaffade aldrig kabel och för fem-sex år sedan gav jag slutligen bort tvn till en polare i nöd som blivit av med sin när han blivit dumpad av tjejen. Sedan dess är jag fri.

Eller fri och fri, nu för tiden kan man ju ladda ned allt och kolla på datorn men all den tid som gick åt meningslöst slötittande lyckades jag rationalisera bort. Till skillnad från många av er fastnar jag ju aldrig för skit som Dexter, Califorinacation, eller Idol. Jag har helt enkelt en alldeles för delikat smak för sånt strunt - vilket inte på något sätt skulle hindra mig från att se det om jag hade en tv i rummet som det bara var att knäppa på. Men att ladda ned skiten och aktivt ta ett beslut att se det är ett no no.

Om två veckor, när jag hunnit plöja alla fem säsonger av The Wire kommer jag vara tillbaka under läslampan igen, där jag hör hemma. Fram till dess är jag rädd att både boktraven och bloggen kommer bli lidande, men det är smällar man får ta.

Trevlig helg på er!

Fem - minus en

2008-09-10T00:25:00.004+02:00

Fyra vänner.

Många öl.

En hel hög idéer.

Det kommer bli bra det här.

Den hopplösa optimisten

2008-09-07T21:40:00.007+02:00

Jag gjorde slut ikväll.

Det har förmodligen varit på gång ett tag, men det krävdes att någon tog första steget.

Jag gjorde det via sms.

Ungefär så här skrev jag.

"Det var fina ord, men jag hoppas att du inte menar allt du skrev. Tyvärr känner jag ju inte samma sak. Jag är ledsen men jag måste vara ärlig. Ta hand om dig."

Jag var övertygad om att det skulle räcka. Det borde det ha gjort.

Sedan rasslade det till i mobilen.

"Ledsen om jag skrämde dig, men jag menade vertenda ord. Döm mig inte för hårt, i alla fall inte innan vi får chansen att träffas igen. Tänker på dig."

Fan. Tydligen föll poletten inte ned. En del är lite tröga i starten, eller möjligtvis bara hopplösa optimister. Den typen av människor som får samhället att gå runt när de vaknar varje morgon med ett outtröttligt leende på läpparna. Som aldrig misslyckas med att se en möjlighet i de mörkaste av stunder. Som inte fattar när de precis blivit dumpade.

Jag gjorde en kollega en tjänst. Hon hade inte hjärta att dumpa honom med egna ord så jag gjorde en insats. Tydligen var det till föga nytta. Kanske borde jag ha varit mer precis.

"Det är slut. Svara inte på det här."

Lördag

2008-09-07T13:14:00.004+02:00

08:30 Vaknade.

10:00 Tittade på Seinfeld (The Money).

12:00 Brunch på Jimmys Steakhouse där vi svullade äggröra, bacon, ribs, ceasarsallad, gravad lax, skagenröra, saffranspannacotta, morotskaka och chokladmousse.

13:00 Vacklade hem till sängen och blev liggande i svår paltkoma.

16:00 Fortfarande utslagen. Jannike gick upp och bakade hälsobröd som kontrast till brunchen.

19:00 Efter en middag bestående av världens godaste hälsobröd med ost och vin till hamnade vi i sängen där vi tittade på Ett rum i våra hjärtan. En lågmäld men intensiv film vars andra hälft kändes som en av Tobias Wolffs allra bästa noveller; rätt i hjärtat utan att spela på fel strängar.

21:45 Mötte upp Matt med sällskap på Pet Sounds Bar. Tusen grader varmt och öl som knappt hann svalka innan den blev varm gjorde att vi istället begav oss till ett nästan lika varmt Nada. Eric och Sebastian spelade skivor. Jag hann knappt säga hej innan Sebastian frågade om jag inte kunde tänka mig att hoppa in i hans ställe då han kände sig krasslig. Självklart. Gick hem för att hämta skivorna bara för att upptäcka att de var borta. Hermann hade fått med sig dem efter vår senaste spelning. Ringde Hermann: inget svar. Brände en skiva och drog tillbaka till Nada. Körde varannan låt med Eric i en och en halv timme innan mina låtar tog slut. Rotade igenom Eric och Sebastians skivor och konstaterade total misär; märkligt hur gossarna lyckas göra trevliga kvällar av så magert material. Drog mig tillbaka efter att ha spelat Moan med Trentemoller två gånger och druckit alldeles för många dj-öl.

00:30 Kom hem. Jannike hade precis lagt sig. Jag hamnade framför datorn. Redigerade några texter och slösurfade.

01:30 Somnade med James Yorkston i ipoden.

Betraktelser från en skurhink

2008-09-05T13:10:00.008+02:00

Jag har dragit skurhinken fram och tillbaka genom korridoren i dag. Det tillhör knappast favoritsysslorna men kan ändå vara meditativt på ett icke föraktfullt sätt. Det ger tid att tänka. Vi har många badrum här på jobbet och badrum är det jag tycker bäst om att städa. Det effektivaste sättet är att helt enkelt spruta ner allt med allrent, låta det verka nån minut och sen ta duschslangen och skölja av med hett vatten. Sen skrapar man bara ner allt i golvbrunnen.

I somras var det nära att jag lyckades göra ett riktig kovändning i yrkeslivet. Jag var på en intervju, gjorde rätt bra ifrån mig och fick höra att intresse fanns. Vi hade mailkontakt några gånger och allt såg lovande ut. Jag försökte att inte ha för höga förväntningar men i vanlig ordning kunde jag inte riktigt hålla kvar tankarna på marken. De gled upp där bland molnen och puffade upp små dagdrömmar där jag satt på ett kontor framför en dator och hamrade iväg på tangentbordet. Sedan blev det tyst. Det gick upp för mig för bara några dagar sedan; att chansen förmodligen kommit och gått utan att jag riktigt velat ta det till mig.

Nu är det förvisso så att jag trivs väldigt bra på min nuvarande arbetsplats. Det är ett schyst gäng som jag jobbar tillsammans med, våra gäster är i regel kanon och vi har arbetstider som gör att det blir många lediga dagar vilket öppnar upp för skrivandet på ett sätt som ett vanligt nio till fem jobb inte skulle göra. Egentligen har jag alltså inte så jävla mycket att gnälla över. Men face it, jag är trettiotre år och chanser kommer inte längre på samma sätt som när man var tjugofem, eller rättare sagt, det är inte lika lätt att rycka på axlarna åt dem. Man har lärt sig att de riktigt goda är få och att det kan dröja innan de kommer igen. Sen är jag säker på att jag hade gjort ett riktigt bra jobb, jag hade fan varit fenomenal. Sådeså.

Trevlig helg på er!

Retstickan Dill

2008-08-29T18:45:00.003+02:00

Såhär är det. Jag kan vara en stingslig typ. Till och med jävligt stingslig. Känner man mig och vet vilka punkter man ska trycka på kan det således vara rätt tacksamt om man gillar att retas. En sådan retsticka som aldrig tycks missa ett tillfälle att dra billiga poänger är Hermann. Låt mig som exempel nämna senast vi spelade skivor.

Jag stod och snackade med en svårt anglofil kille vi kan kalla Jacke medan jag samtidigt försökte hålla koll på musiken. Då jag förstod att Jacke likt de flesta andra medelålders anglofiler säkert gillar New Order tänkte jag att det kunde vara en trevlig gest att spela något med dem. Det hinner inte gå mer än någon minut in i låten fören min käre kompanjon kommer tillbaka från rökpausen och deklarerar, ”här står du och försöker smöra in dig genom att spela New Order.” Jävlar vad irriterad jag blev. Det handlar inte om att smöra, det handlar om en trevlig gest. Hade jag stått och snackat med Matt hade jag kanske spelat något av Christian Kjellvander. Det är trevligt att göra folk glada.

I förmiddags när Hermann ringde mig lyckades han med samma konststycke igen. I måndags när jag var hemma hos honom och kollade på derbyt tipsade han mig om boken Nordkraft av den danske författaren Jakob Ejersbo. Lite senare snackade vi om tv-serien The Wire som jag har haft nedladdad en längre tid men aldrig fått arslet ur vagnen för att se då Jannike inte tycker om den och jag sällan kollar på serier på egen hand. Hermann framhärdade dock och menade att jag skulle älska The Wire så mycket att jag absolut borde ge den en chans.

När jag senare på kvällen kom hem hittade jag Nordkraft på Bokbörsen. Jag fick den två dagar senare. När jag läst några kapitel och förstod att jag verkligen skulle tycka om den skickade jag iväg ett sms och tackade för tipset. Inget mer med det. Igår fick jag lite tid över och beslutade mig för att se på första avsnittet av The Wire. Självklart fastnade jag direkt. Imorse hade jag således precis satt mig tillrätta i sängen för att se avsnitt två när det ringde.
”Tjena, vad gör du?”
”Ska precis börja kolla på andra avsnittet av The Wire. Du hade rätt, jag gillar det som fan.”
”Jävlar vad du är inställsam nu då, du tittar ju på allt jag säger åt dig.”
Grrr …

Inse att det inte har med inställsamhet att göra. Inse att det istället handlar om att jag litar på att mina vänner känner mig tillräckligt väl för att förstå vad jag kan tänkas tycka om. Se det som en komplimang av ditt omdöme. Men lägg ned det där inställsam snacket för jag är inte därifrån. Inte ens i närheten.

Jag vet, han gör det för att retas. Men anklagar man mig – om än så oskyldigt - för att vara en inställsam typ eller en rövslickare av något slag drar man helt enkelt i strängar som är lite för känsliga för att jag ska kunna låta det passera.

Jag är ju trots allt en stingslig jävel.

För övrigt vill jag tacka alla som tagit sig tid att svara på frågorna i förra inlägget, det är ta mig tusan som lilla julafton att läsa vad ni har skrivit. För er som inte svarat ännu är det inte för sent. Seså, gör en Skräpclown glad!

Three years and counting

2008-08-27T14:46:00.017+02:00

Det har nu gått över tre år sedan jag började blogga. Ni är inte riktigt lika många som läser nu som under storhetstiden (även om det fortfarande gör mig förvånad att se hur många ni faktiskt är), några har väl helt enkelt tröttnat medan en del nya har tillkommit. Jag tänker mig att den här bloggen inte är lika lätt att följa längre, att den kräver lite mer och att underhållningsvärdet kan ha sjunkit något jämfört med tidigare. Men, och det här är viktigt, det är fortfarande förbannat skoj att blogga. Jag älskar helt enkelt den här skiten.
Utan bloggen hade jag heller aldrig börjat skriva och skriva är vad jag vill göra när jag vaknar upp varje morgon. Jag vet att jag har mycket kvar att lära, att jag på alla tänkbara sätt är en nybörjare och att själva hantverket vacklar till ibland. Men trots mina brister känner jag att jag faktiskt kan berätta en historia, att jag har något att säga om hur vi är som människor och att det väger upp för allt det där andra.

Då och då slänger jag åt er ett köttben i form av ett minne eller en berättelse. Hittills har det alltid varit något med förankring i en verklig händelse. Det har känts bäst så. Ärligast kanske. Men jag känner att det inte behöver vara så och att skriva på det sättet har börjat bli något av en kvarnsten. Delvis därför att man faktiskt inte kan berätta allt; livet innehåller trots allt saker som man inte kan/bör skriva om på en blogg. Vi har alla våra mellanrum, hemligheter och minnen som mår bäst av att få vara kvar som just såna. Som inte trivs i ljuset.
Berättar man istället en historia, där avtalet mellan skribent och läsare är klart från början – att det rör sig om fiktion – kan man nå en form av ärlighet som inte går att nå i en uttalat sann historia. Kanske gör jag det omständigt nu, men jag hoppas ni hänger med i vart jag vill komma. Jag vill helt enkelt släppa loss rädslan, våga göra skrivandet spännande igen genom att bege mig ut på hal is. Våga skriva om sanningar, halvsanningar och rena lögner i en salig blandning utan att behöva känna mig begränsad av rädslan för vad som skulle kunna tolkas in i det, eller av att någon ska känna sig kränkt.

Kanske gör jag en för stor grej av det här, kanske bryr ni er inte alls, men för mig har det känts viktigt att det jag skriver här – till skillnad från det jag skriver i mitt eventuella bokprojekt – är sant, och att jag inte trampar folk i min närhet på tårna. Som ni som har hängt med här ett tag vet har det inte alltid varit så, visst jag har alltid varit mån om att säga sanningen så som jag upplever den (med plats för ett och annat skämt däremellan), men jag har inte alltid tagit hänsyn till om jag råkat stövla över någons fötter. Och nu känns det som om det beslut jag tog för något år sedan om att vara mer försiktig har blivit till en begränsning.

Vad jag försöker säga är väl helt enkelt att jag vill bli lite mer skitig och elak igen, inte som norm, men när det behövs, och att jag vill slänga in en och annan historia/novell som kanske inte alls - eller väldigt mycket - har med verkligheten att göra, men som inte går att föra fram på annat sätt än genom fiktion. Bara så.

Till sist har jag några frågor som ni gärna får svara på. Det var länge sedan sist och det är tusan inte ofta jag ber om något så det nöjet kan ni allt ge mig. Det gäller även er gamla rävar!

1. Hur gammal är du?

2. Var bor du?

3. Vad gör du om dagarna (arbete, skola, etc.)?

4. Hur länge har du läst här?

5. Nämn tre andra bloggar du läser regelbundet

6. Varför läser du, vad är bra/dåligt med bloggen, minns du något inlägg du fastnade extra mycket för?

7. Har vi träffats och tycker du i sådana fall att jag ger en rättvis bild av mig själv på bloggen (lite narcissistiskt, jag vet)?

8. Nämn en bok och en film som du tycker jag borde läsa/se

9. Jag står inte ut med människor som …?

10. Vad får dig att må bra?

Jag är jävligt glad och tacksam över att ni finns där ute och att ni tar er tid att läsa och kommentera. Förhoppningsvis blir det minst tre år till. Tack!

Fyra Cigaretter - En Novell (remastered)

2008-08-25T12:27:00.004+02:00

Utanför var torget fullt av folk, små grupper som satt och trängdes på gräsplätten, skrattade och talade, någon sicksackade mellan öarna balanserandes på alldeles för många glassbägare. Jag lutade armarna mot fönsterbrädet och blickade ut, drog ett bloss på cigaretten och kisade mot eftermiddagssolen som tittade fram över hustaken. Fyra cigaretter kvar, någon gång snart skulle jag behöva ta mig ut för att köpa fler. Jag som inte ens rökte. Men någonting skulle man ju göra. Jag tvekade inför tanken. Egentligen var det inte folket utanför som skrämde mig, utan lägenheten, att behöva komma hem igen även om så bara efter att ha varit borta några minuter gjorde mig livrädd. Allt där hemma påminde ju om henne, sängen där hennes doft fortfarande satt kvar i lakanen, de hemska små kylskåpsmagneterna föreställande frukter och bär som hon kommit hem med efter en eftermiddag på loppis, disken som stod orörd sedan en vecka. Allt det jag ännu inte förmått ta tag i.

- Kanske skulle det funka om vi tog ett avbrott, var ifrån varann ett tag, hade jag föreslagit när vi några dagar tidigare suttit mitt emot varandra i soffan med benen uppdragna. Det hade varit ett försök att dra ett streck över vad jag sagt kvällen innan då jag i ett sista desperat försök gjort slut med förhoppningen om att det skulle skänka mig det initiativ jag den senaste tiden saknat, att det skulle få henne att vilja ha mig igen. Det hade inte funkat. Istället hade hon senare samma kväll, över telefon från sin systers lägenhet, berättat att hon sedan en tid tillbaka gått i samma tankar och kände sig lättad över att jag tagit upp det, över att vi befann sig på samma nivå. Jag greps av panik och bad henne komma hem, hem till oss, till det som varit vår gemensamma bostad i nästan ett år.
- Jag tror inte på pauser, är det slut är det slut. Du var ju så övertygad igår, ljög du bara då eller?
- Nej, jag ljög inte, sa jag. Men en natt räckte för att få mig att förstå hur mycket jag skulle sakna dig.
Tystnad. Jag såg att hon inte tyckte om att höra vad jag hade att säga. Men någonstans kunde jag ändå inte sluta. Jag var tvungen att få ett definitivt svar. Vilket det än skulle bli.
- Är det så att du inte älskar mig längre måste jag få veta det, jag vill inte behöva gå och hoppas på nåt som inte har en chans.
- Jag kan inte säga att jag inte älskar dig, men jag gör det kanske inte tillräckligt mycket för att vilja fortsätta.
Orden träffade mig som en slägga rätt i bröstet. Jag försökte le utan att veta vad jag skulle ta mig till, bara att tårarna när som helst skulle komma och att jag var liten och ömklig och inte ville förstå vad hon just sagt även om jag egentligen förstod alltför väl.
- Du vet verkligen hur man ser ledsen ut, sa hon och log.
- Det är för att jag är ledsen, sa jag samtidigt som jag kände hur tårarna började rinna. Helvete. Jag ville bara försvinna in på toaletten och ge mig själv några örfilar. Skärpning. Men tårarna bara fortsatte komma.
- Det finns alltså ingen chans?
- Nej, jag kan inte vara kvar. Jag känner inte längre igen mig själv. Jag brukade vara glad, det är jag inte längre. Jag gillar inte den jag blivit, jag vill inte vara sån.
Inte vara sån, inte vara sån som du menade hon. Jag var bara tjugofyra, men kände mig redan bitter och cynisk. Jag kunde aldrig riktigt slappna av, det fanns alltid någonting som låg och malde, hotade att dra ned mig. Inte så att jag var depressiv, jag var bara den typen av person som inte kunde se det fina i något utan att också känna ett behov av att påpeka det fula. Det var därför jag hade fallit för henne, hon var min raka motsats. Hon lyfte upp mig, skrattade åt mina cynismer, fick mig att skratta åt mig själv och åt sånt jag tidigare bara vänt huvet i avsmak. Men i slutändan hade det alltså inte funkat, hon hade dragits med i mina tankar och resonemang bara för att vakna upp och inse att hon höll på att bli någon hon inte ville vara. Jag ville inte heller vara den personen, jag visste bara inte hur jag inte skulle vara det. Jag saknade utrustningen att klara av ett annat mönster.

Cigaretten hade bränt ned till filtret. Jag fimpade och tände en ny. Tidigare under dagen hade jag ringt runt bland mina vänner för att försöka styra upp nåt inför kvällen, men alla var upptagna med annat. Jag ville inte sitta hemma, ville inte tänka. Trots att det bara gått en vecka var jag färdig med att grubbla. Jag ville bara dra ett streck över det som varit och inte se tillbaka. Även om jag i korta stunder lyckades undvika tankarna fanns ändå tyngden där, den fanns där när jag gick till affären, när jag tvättade, när jag träffade vänner, när jag satt i fönstret, den fanns där från den stund jag gick upp på morgonen tills dess att jag somnade. Hade jag tur lämnade den mig under natten, men för det mesta drömde jag bara om henne och vaknade upp och mådde dåligt.

Jag drog på mig skorna och gick ut, på något sätt kändes solen mer intensiv nere på gatan än vad den hade gjort uppe i fönstret. Det var fullt av liv och rörelse, uteserveringarna hade sin storhetstid såhär de första riktigt varma dagarna i maj. Jag tände en cigarett och slog mig ned på en bänk.
Vi hade träffats föregående sommar på en fest. Det var ett av de tillfällen då man lägger märke till någon på en gång. Hon var kvällens medelpunkt, det var som om alla drogs till henne och hennes skratt. Hon var en sådan person som man instinktivt ville göra intryck på. Jag gjorde det genom att hålla mig på min kant, stå en bit bort från de andra och fälla sarkastiska kommentarer vid rätt tillfällen. Inte för mycket så att jag skulle framstå som den bittre cyniker jag verkligen var utan bara lagom mycket så jag skulle få henne att lägga märke till mig och vara vaksam på vad jag hade att säga. Jag antar att jag helt enkelt ville göra henne osäker. Få henne att vilja imponera på mig. Den natten sov vi tillsammans.

Jag gick ned till Vickys livs och köpte ett paket Marlboro light. För en nybliven rökare som mig skulle det räcka för att ta mig genom natten. Jag rörde mig ryckigt, det kändes som om alla stirrade på mig och kunde se hur jag mådde. Med bara några få steg kvar till porten hände det som inte fick hända. Någon talade till mig.
- Hallå där.
Jag tittade upp. På uteserveringen alldeles intill porten satt Anna-Karin, en gemensam bekant.
- Hur mår du? Frågade hon.
Jag ville egentligen inte svara, bara rusa därifrån.
- Det är ok, lite trött bara.
- Har du börjat röka, sa hon och nickade mot paketet i min hand.
- Nej, dom är inte mina, jag har en polare på besök, vi ska precis äta så jag måste skynda upp igen.
- Ta hand om dig. Vi kanske kan ta en fika nån dag?
- Absolut, vi hörs.

Så fort jag stängt dörren bakom mig sjönk jag ihop mot väggen. Jag tog den sista cigaretten från det gamla paketet, knögglade ihop det i handen och kastade det mot kassen med gamla tidningar och reklamblad på andra sidan hallen. Jag missade. Några dagar tidigare hade jag vaknat efter en natt av drömmar, brutit ihop och ringt henne. Jag fick inte fram ett ord, bara snyftningar och andetag när hon svarade.
- Mår du dåligt?
- Mm.
Det blev ett kort samtal. Efteråt avskydde jag mig själv, dels för att jag inte ville visa mig svag och dels för att jag inte ville tvinga mig på henne på något sätt, och absolut inte genom dåligt samvete. Jag ville bara försvinna ur hennes liv så snabbt och tyst som möjligt. I efterhand var jag i alla fall tacksam över att ha stått emot impulsen att be henne komma tillbaka, jag visste ju redan vad svaret hade blivit.
Jag reste mig upp från golvet, rev av plasten kring det nya paketet och satte mig vid fönstret. Att blicka ut kändes bättre än att se inåt. Det krävdes förändring, så mycket förstod jag. Bara inte ikväll, för nu fick det räcka med förträngning.

Jag var fjorton år och kunde nästan gå ned i splitt

2008-08-22T10:51:00.012+02:00

Det var innebandyturnering på ungdomsgården. Ungdomar från Väsbys alla fem högstadieskolor och enda gymnasium fans representerade. Alla som var att räkna med var där. Snön låg tjock utanför och stora snöflingor föll som sockervadd. Vi stod och hängde i korridoren mellan cafeterian och entrén. Det var jag, Lindström och en kille från Smedby vi nyligen lärt känna som kallades Forsen. Vi var fuktiga av snön som vi tagit med oss in i värmen och som började smälta ned genom våra kläder. Vi hängde inte av oss utan behöll jackorna på med mössor och halsdukar nedpressade i fickorna, garderoben kostade en tia och den lade vi hellre på annat. Det var trångt och varmt. Korridoren var smal och folk på väg till och från cafeterian fick hela tiden tränga sig förbi oss. Det var ett perfekt ställe att stå och hänga på, alla passerade förbi för eller senare.

Det var inte turneringen i sig som lockat ditt oss. Faktum är att vi sket högaktningsfullt i den. Att bara hänga, kolla vilka som var där och se om någonting skulle hända var anledning nog. Vi var unga och våra hjärtan slog för möjligheten av att vara närvarande, att ta del. ”Klart vi var där” liksom. Alltid var det någon tjej som blev för full och gjorde sig ett namn genom att hångla med för många killar, eller så blev det bråk. Helst bråk. Jag hade själv hamnat i bråk några gånger, om man nu kunde kalla det bråk, för det mesta slutade det med att man stod och försökte trycka upp varann, bröstkorg mot bröstkorg, med händerna sammantvinade runt jackan - strax under hakan, och blicken hårt i ögonen på den andre tills Mango, Vide eller någon av de andra ungdomsledarna kom och slet isär. Sen var det inte mer med det. Ibland gick det dock längre. En gång fick jag en rejäl snyting ute på dansgolvet så jag blodade ned halva stället innan någon vänlig själ styrde in mina vingliga steg i kiosken och lät mig skölja av ansiktet under kranen. Näsan klarade sig, men det gjorde rejält ont och jag blev kvar där inne en bra stund innan jag vågade mig ut igen, rädd för att någon skulle se att jag gråtit.

”Kolla”, sa Lindström och pekade ut genom ett av de stora fönster som tog upp hela ena långsidan av korridoren, ”där kommer några av dom där typerna som tjafsade med oss i somras.”
Mycket riktigt. Där utanför i kön stod de, Smedby Kickers, som vi döpt dem till. Ett gäng killar i vår ålder och strax över som precis som Lindström gillade att klä sig i bombarjacka, aik-halsduk och kängor, och klippte sig i Tintin-frilla; populärt bland wannabe skinheads som inte riktigt vågade eller ville gå hela vägen.

Några månader tidigare, närmare bestämt under sommarlovets sista vecka, hade jag och Lindström varit och åkt skateboard i Smedby. På vägen hem passerade vi några ur det här gänget när vi i hög fart kom rullande ned för en av gångvägarna. Någon av dem skrek ”dra tillbaka till Grimsta, jävla töntar”, eller nåt liknande efter oss varpå jag räckte upp ett långfinger till svar. Ett hundratal meter senare var de ikapp oss och ett otroligt jidder bröt ut. Det hotades med än det ena än det andra från bägge sidor, men slutade trots allt med att vi klev på våra brädor och rullade därifrån utan att någonting egentligen hände. Vilket vi såg som en seger då vi var ensamma mot deras dubbla antal.

Någon vecka senare när skolan dragit igång såg jag, från samma ställe inne på gårn där vi nu stod, hur de kom åkande på sina mopeder och cirkulerade några varv kring skolgården och hytte med basebollträn innan de åkte vidare. Detta var naturligtvis något vi såg som en direkt krigshandling och dagarna efter blev det en febril aktivitet med att försöka mönstra upp en Grimstamobb som skulle vara redo att välkomna dem nästa gång de fick för sig att ta sig friheter på vår skolgård. Basebollträn och hemmagjorda nunchakus lagrades i skåpen och ivriga samtal fördes uppe i träningsspåret där vi rökte på rasterna. Sen hände inget mer. Tiden gick och allt föll i glömska. Andra konflikter blossade upp och folk gick vidare med sitt, och i ärlighetens namn fanns det nog en och annan som inte skulle ha gråtit blod över om jag fått mig en läxa av några killar från en annan skola. Jag var helt enkelt en inte rakt igenom populär person. Alldeles för kaxig, alldeles för mycket attityd, alldeles för mycket hiphopare i en omgivning där det bara var socialt accepterat att lyssna på Metallica och Scorpions.

”Jaha”, sa jag, måttligt intresserad av deras närvaro. För mig var det som hänt överspelat och förbi. Jag och Lindström gick ut och rökte. Vi hade ingenting att dricka och behövde därför inte bry oss om att smita upp i skogen, utan kunde nöja oss med att ställa oss utanför och ha nära in till värmen.

När vi rökt färdigt och gått in igen hittade vi Forsen i samtal med en av Smedbygrabbarna.
”Det var så jävla fegt” sa Smedbygrabben som jag tror hette Johnny, ”dom flög på honom flera stycken på tåget tillbaka efter matchen.”
Vi kom mitt i deras diskussion och jag hade ingen aning om vad det hela handlade om, jag uppfattade bara det sista men det var tillräckligt.
”Ska du snacka om feg, ni kom ju hit ett helt gäng och letade efter oss för bara några månader sen.” Jag vet inte varför jag inte höll tyst och jag såg på Forsen att han undrade samma sak.
Johnny vände sig om, han var smal, av medellängd och hade ett avlångt, spetsigt ansikte som fick honom att se ut som Ville Vessla från Ture Sventon böckerna.
”Så det var ni?”, sa han.
”Ja, det var det”, sa jag.
Johnny bara nickade och gick iväg.
”Varför sa du sådär?” frågade Forsen och kollade på mig som om jag vore helt jävla dum i huvet.
”Han beklagade sig ju över fegt beteende och jag ville bara upplysa honom om dom inte heller är så modiga alla gånger.” Jag snubblade över orden och bröt upp i en lätt falsett. Hörde hur dumt det lät. Varför kunde jag inte för en gångs skull överraska både mig själv och min omgivning genom att tänka efter lite innan jag öppnade munnen.
”Om du vill kan jag snacka med honom och se om det inte går att lösa”, sa Forsen.
”Vadå, snacka?” sa jag ”det finns väl inget att snacka om. Dom kan hålla på med sitt jidder, jag tror inte dom är dumma nog att försöka nåt ikväll.” Stadig röst. Bra.
Forsen tittade ned i golvet.
”David, jag går i samma skola som några av dom där killarna, tala inte om för mig vad dom kan tänka sig och inte kan tänka sig att göra.”
Han gick iväg.
Jag vände mig mot Lindström.
”Titta inte på mig”, sa han ”det där var jävligt korkat gjort. Jag har inte tid att vara kvar här hela kvällen heller, vi har främmande hemma och jag lovade morsan att komma hem och säga hej då innan dom åker. Jag måste dra snart.”
Det kom plötsligt.
”Ja, jag kommer då inte dra nånstans”, sa jag.
”Du gör som du vill. Tro inte att jag drar på grund av det här, men du borde kanske tänka på att göra det.”

Lindström stannade en stund för att inte verka för uppenbar, men jag märkte att han hade svårt att slappna av och knappt kunde vänta på att ge sig iväg. När han gått gick jag till kiosken och köpte en hallonsoda och en ajaxboll. Jag slog mig ner i en soffa och strax fick jag sällskap av en kille som hette Johan och som spelade i det lokala up and coming bandet Maxwell House. Väsbys svar på Pink – åttiotalsbandet alltså.
”Hur går det med musiken?”
”Det går bra, det går bra. Vi blev faktiskt erbjudna att spela här ikväll men vi sparar oss inför en spelning på Runbygårn om två veckor. Då headlinar vi, det känns som om vi börjat växa ifrån förbandsgrejen.”
”Ballt.”
”Visst är det. Du får dyka upp då”, sa han och tog en klunk från en burk med Fanta. ”Vad är det jag har hört om att du ska få stryk ikväll förresten?”
”Äh, det där är inget. Det är bara dom där Smedby Kickers som håller på och larvar sig. Inget kommer hända och gör det det är det dom som kommer få smaka.” Orden föll ur mig för fort, jag snubblade på dem igen. Då var det tydligen på gång. Jag skulle få stryk.
Johan reste sig upp, ”ta det lugnt David”, sa han och gick iväg.
Nej fan, aldrig att jag låter det hända. Jag ska visa de där Smedbylallarna med sina fåniga Tintin-frillor och Kalle Anka kängor. Jävla seriefigurer. Bara jag håller mig lugn kommer det lösa sig. Lugn och självsäker.

Jag gick bort till läktaren ovanför gympasalen. Det pågick två matcher samtidigt och åskådarna fick trängas för att få plats. Jag lätt bli att gå ut, höjden och trängseln gjorde mig illa till mods. Kanske borde jag ha dragit samtidigt som Lindström, det där med att de hade främmande hemma stämde säkert, men det var inte därför han gick. Han gick för att han inte ville hamna i bråk. Varför var jag då kvar? Jag ville ju inte heller hamna i bråk, men samtidigt kunde jag inte bara gå. Det fanns inte på kartan. Det visste jag.
De bråk jag varit i tidigare var mer oskyldiga, liksom inte på riktigt. Jag kunde bara minnas en gång som jag verkligen slagit till någon i ansiktet med knuten näve. Det var en finsk kille i parallellklassen som av någon anledning hållit på och jävlats med mig en hel rast, till slut lämnade han mig inget annat val än att reagera. Jag menar, jag hade egentligen ingenting emot honom. Vi var vänner och det fanns ingen logik till hans beteende. Jag slog till honom rakt över käken. Det var ett löst slag, det kände jag redan innan det träffade. Det var som om något höll mig tillbaka, som om jag inte kunde förmå mig att slå av full kraft hur gärna jag än ville. Han slog inte tillbaka och slutade upp med att jävlas, men av en polare fick jag höra att han efteråt sagt att jag slagit honom väldigt löst, att det knappt hade känts alls och att det gjort honom förvånad.
Jag tänkte på det medan jag stod och funderade på hur jag skulle göra. Skulle jag klara av att försvara mig om jag blev påhoppad eller skulle mina nerver svika mig igen. Det här var något annat än att stå och träna den perfekta roundhousekicken framför syrrans spegelvägg eller låtsassparras med polarna i gångtunneln. Det här var något helt annat.

Ordet hade spridits. Det snackades och pekades bakom min rygg. Såna som annars alltid brukade komma över och byta några ord hälsade nu bara som hastigast och vände bort blicken. Som vore jag smittad av en tropisk sjukdom som riskerade att sprida sig till den som kom för nära. Jag var alldeles ensam.
En hand på min axel.
”Tjena, David. Hörde att du har dragit på dig problem ikväll.”
Jag ryckte till. När jag sedan såg att rösten tillhörde en bekant slappnade jag av. Kände mig till och med tacksam. Det var Henrik, en några år äldre kille som bodde på min gata. Trots att det skilde några år mellan oss kände vi varandra väl, jag hade gått på samma fritids som hans lillebrorsa och brukade spela Drakar och Demoner med dem fram till för bara något år sedan.
”Jo, jag ska tydligen få stryk”, sa jag.
”Oroa dig inte för det, jag känner några av dom där grabbarna, du kan göra sällskap med oss när vi går så rör dom dig inte,” sa han och dunkade mig i ryggen.
Oväntat. Visst kände vi varann men Henrik var en av de sista jag hade väntat mig en hjälpande hand ifrån, han verkade helt enkelt inte vara typen som lade två fingrar emellan i onödan. Kanske fanns det mer till honom än vad jag tidigare lagt märke till. Och bäst av allt; på det här sättet kunde jag klara mig hela vägen hem utan att tappa ansiktet. Smedbygänget skulle helt enkelt strunta i mig när de såg att jag kom med några äldre killar som de dessutom kände. Det kunde inte bli bättre.
Vi kom överens om att han skulle hämta mig när det var dags att gå och att jag fram till dess skulle hålla mig inomhus. Jag köpte en till läsk och ställde mig för att titta på tjejerna som dansade kring små öar av handväskor och jackor. Poison av Alice Cooper. Kvällen skulle sluta bra trots allt.

När jag var yngre hade jag aldrig varit särskilt populär bland tjejerna, jag brydde mig inte om att fixa håret efter de senaste trenderna, gillade inte att duscha, ärvde de flesta av mina kläder från min äldre syster och var som grädden på moset en flitig näspetare. Inte den som tjejerna ringade in med hjärtan på klassfotot eller tisslade om på rasterna med andra ord. Men det senaste året hade det skett en förändring; jag hade låtit håret växa och lyckats övertala morsan att köpa några adidasoveraller och ett par Nike basketskor (som jag prydde med gröna fatlaces). Dessutom. Ett närmast otänkbart konststycke. Jag hade fått mormor att sy in breda vita revärer på ett par nästan helt nya Levis Jeans. Plötsligt var jag mil framför de andra killarna. Som Paolo i Stockholmsnatt. Odödlig. En sån där värsting. Inte på riktigt kanske, men tjejerna köpte det. Det var ljuva tider av fuktigt och tafatt hångel i soffor och under filtar medan De Omutbara rullade i videon, eller långa kyssar som grävde sig djupt ned i svalget i väntan på bussen efter just en sådan här utekväll på något av Väsbys tonårsdiscon.

Henrik. ”Vi drar, så vill du hänga på får du komma nu.”
Han var i sällskap med Peter och Johan, två killar som i likhet med honom var några år äldre än mig och växt upp i samma område. Peter hade till och med gått i samma klass som min två år äldre syster genom hela grundskolan. Det kändes tryggt.
Vi gick ut genom en dörr som låg lite avsides och bara gick att öppna från insidan. När dörren slagit igen bakom oss sa Peter, ”vänta här en stund David, vi ska bara gå bort och fixa en grej. Vi är strax tillbaka.” Sedan var de borta.
Det tog inte ens tio sekunder.
”Där är han!”
Jag hade blivit lurad. Av grabbar från mitt eget kvarter. Av grabbar som kände min syster, som skulle hälsa på min morsa i affären. Grabbar som jag under inga som helst omständigheter skulle önska något ont, och som jag trodde kände samma sak för mig.
Smedbygänget hade stått och väntat och nu samlades de snabbt runt mig. Jag backade mot gångvägen, men det fanns ingen utväg. De var överallt runt mig. Svarta bombarjackor och Tintin-frisyrer. En mardröm.
”Håll i honom för fan”, skrek en av dem. Två killar grep tag om mina armar, en på var sida. Han som skrikit kom närmare, jag såg att han inte alls var i vår ålder utan betydligt äldre, säkert en bra bit över tjugo. Han ragglade och höll en flaska om halsen. ”Håll i den jäveln så ska jag slå in skallen på honom.”
Jag vet inte hur det gick till men på något sätt lyckades jag ta mig loss oss vända mig om. Sen sprang jag.
”Ta honom!” hörde jag hur de skrek bakom mig medan jag störtade fram över den ishala gångvägen. Jag passerade två kompisar. De försökte säga något, men jag hann aldrig uppfatta vad det var. Mina basketskor slirade mot gatan och jag visste att det bara var en tidsfråga innan jag skulle halka och att de då skulle vara över mig. Jag kunde höra deras steg och andhämtning. De var alldeles bakom mig. Jag svängde in på en gård där en av mina bättre vänner bodde, hoppade över grinden in på hans tomt och ställde mig vid dörren med ena handen på ringklockan och blicken mot gatan.
Det var tre stycken som tagit upp jakten, Johnny som jag uppfattade som en ledarfigur och två andra. De stannade utanför grinden och hämtade andan. Det fanns bara två vägar för mig att välja, antingen in i huset eller ut till dem. Jag var fast.
”Håller inte du på och tränar kampsport, borde inte du klara av oss?”, sa Johnny.
Jag svarade inte. Bara andades och kände pulsen dunka innanför tinningen. Ta det lugnt nu. Tänk klart.
”Du är inte så jävla kaxig nu va, din tönt” sa han och öppnade grinden in till tomten. De gick in. Jag släppte ringklockan och höjde garden. De gick på mig alla tre. Jag gjorde vad jag kunde för att parera deras slag men på bara några sekunder var jag på marken och kunde känna deras kängor mot min kropp. Jag hade så mycket adrenalin i kroppen att jag inte kände någon smärta. Bara hur de gång på gång träffade med sina sparkar. ”Res dig upp din hora!” Jag kröp ihop och drog upp armarna kring huvet för att försöka skydda mig. Snälla sluta.

Ett vrål och springande steg. Min första tanke; det är resten av gänget som anlänt för att få sin del av kakan. Det kommer aldrig ta slut. Men till min förvåning upphörde sparkarna och när jag tittade upp såg jag hur Smedbygrabbarna slängde sig ut genom grinden och flydde upp för en trapp till ett angränsande hus. Allt med en imponerande hastighet.
”Vad i helvete är det som pågår här.” När rösten närmade sig såg jag till min lättnad att den tillhörde Martin, storebror till en av de kompisar jag sprungit förbi strax innan. Och i släptåg hade han med sig ytterligare en kille.
”Det är ingen fara, jag fick några smällar bara”, sa jag och gjorde mitt bästa för att dölja hur skakad jag var. En hand sträcktes fram och jag fick hjälp att resa mig. ”Tack”, sa jag och aldrig att jag menat det lika mycket.
”Kom ner därifrån!” ropade Martin till Smedbygrabbarna som fortfarande stod och tryckte högst uppe på trappen.
Sakta och med tveksamma steg tog de sig ned och kom fram till oss.
”Vad håller ni på med som ger er på en ensam kille, va?”
”Det var inte vi som började…” sa Johnny.
”Håll käften. Du, David va? Vad hände egentligen?”
”Det var bara ett missförstånd. Det är lugnt nu”, sa jag.
”Var det ett missförstånd så kan ni väl i alla fall be om ursäkt för att ni stod och sparkade på honom”, sa Martin.
”Ursäkta”, sa Johnny och sträckte fram handen.
”Visst”, sa jag och tog hans hand. Angelägen om att få det överstökat. Jag ville bara gå hem. Jag insåg att situationen lika snabbt kunde vända igen om de resterande Smedbygrabbarna fick för sig att komma efter för se vad det var som pågick och jag hade fått nog. Jag ville bara hem.

Jag gick över den frusna gatan, det var inga problem att hålla balansen, bara ett steg i taget och undvika isfläckarna. Det snöade igen. Jag blickade upp under gatljusen. Det var som om snöflingorna uppstod ur tomma intet när de föll ned genom ljuset.

La Tristesse Durera

2008-08-18T15:41:00.007+02:00

Jupp, fortfarande i sjuksäng, men på bättringsvägen, jag kan faktiskt känna det i hela kroppen, snart är man på benen igen. Blir hemma imorgon också, men sen får det fan vara nog.

På min förra arbetsplats var jag utan tvekan den i personalgruppen som hade minst antal sjukdagar, tror det gäller även på mitt nuvarande kneg men det går inte riktigt att jämföra. Ni förstår, jobbar man med rörelsehindrade är man hela tiden tvungen till närkontakt vid måltider och hjälp med hygien, för att inte tala om alla lyft och förflyttningar. Så är det bara och har man problem med det arbetar man i fel bransch. Men tyvärr innebär det också att man utsätts för enorma smittorisker när en gäst bär på infektion eller virus. Det är svårt att värja sig eller skydda sig på ett tillfredsställande sätt då man inte bara kan sluta ge en sjuk gäst den vård den behöver och har rätt till. Att upptäcka att en person med begränsad förmåga att uttrycka sig håller på att insjukna är heller inte alltid det lättaste, vilket gör att man ibland gärna tolkar tidiga sjukdomssymptom som vanlig trötthet, med resultatet att både gäst och personal blir sjuka.

Där sitter, eller rättare sagt ligger, jag idag.

På pluskontot är i alla fall att jag fått om tid på mig att ordna med installationer och annat till min nya laptop. Nästan helt på egen hand. Eller nåja, med viss hjälp av Jannike.. Och kanske även av Matt, Ior och Christer.. Via telefon då alltså. Men annars och främst, helt ensam!

En del bloggläsande har det också blivit. Ior har gjort en tillfällig(?) comeback på sin Bitterblogg som kan vara värd att uppmärksamma för den som behöver muntras upp nu när höstångesten så smått börjar göra sig påmind.
Även Matt har under senaste tiden arbetat sig till en shout out då hans blogg gått från att vara en av de jag läst närmast pliktskyldigt till att bli en av de jag allra mest ser fram emot nya inlägg på. Kanske för att han på ett så osminkat sätt beskriver hur det är att vara singel, nästan medelålders, och tycka synd om sig själv i största allmänhet - men mest för att man inte får knulla. Rätt allmängiltiga grejer med andra ord, men Matt skriver om det med en sådan uppriktighet och frånvaro av förskönande omskrivningar att det ibland gör riktigt jävla ont att läsa. På riktigt. Bra skit för oss som gillar diskbänkar och bardiskar med andra ord.

Förra helgens båtäventyr

2008-08-16T21:20:00.005+02:00

Rapport från sjuksängen

2008-08-16T11:47:00.006+02:00

Trots att jag hade feber och fick slänga in handduken redan halv tolv var det skoj så länge det varade. Samtidigt var det en något märklig stämning på Nada. Som om det kunde smälla när som helst. Kanske hade det att göra med Bajens förlust eller att det verkade vara en ovanligt testosteronstinn publik som gapade och skrek och levde om. Eller så var det bara jag som uppfattade det så i och med att jag hade feber. Jag vet faktiskt inte.

Resten av natten tillbringade jag på sängen med att försöka sova samtidigt som ett ovanligt stort antal sms trillade in. Jag menar, jag får nästan aldrig fyllesms nu för tiden. Vilket jag kom till insikt om att inte saknat.

Stort tack till Sebastian som bytte av mig och till Hermann som stod ut med min sjuka uppsyn och svamlande febersnack i två timmar!

Inte riktigt vad jag tänkt mig

2008-08-15T20:29:00.005+02:00

En orättvis feber härjar i min kropp. Jag har försökt vila men det har bara blivit sådär halvt som det blir när man är febrig. Hermann har erbjudit sig att spela själv, men jag är inte den som backar i sista minuten. Istället hoppas jag att brustabletter är lösningen.

Heter man Eric eller Sebastian går det dock bra att komma och byta av mig nån gång strax innan midnatt. Det vore schyst.

Just det, Bajen leder med två-ett och jag köpte en laptop idag. Det finns ljus.

Två-två. Helvete!

Två-fyra. Satans jävla skithelvete!

Ride With Us

2008-08-14T12:46:00.001+02:00

Oh yes! Nu är det dags att dra igång på allvar igen. Söders i särklass populäraste barklubb, Ride With Us, med mig själv och Hermann Dill bakom cd-snurran är tillbaka för ännu en säsong av dekadenta utsvävningar och ölindränkta nidingsdåd.

Kom och gå ner er med oss!

Nu på fredag, Nada, Åsögatan 140, kl 21-01.

Be there!

Its a monster

2008-08-12T10:09:00.005+02:00

Så här ligger det till. Vid trettiotre fyllda har jag ännu aldrig investerat i någon dyr lyxvara. Någonsin. Dels för att jag inte är typen som går igång på sånt, men självklart också för att de ekonomiska förutsättningarna för såna utsvävningar inte riktigt funnits tidigare; i alla fall inte om man prioriterat krogen tre kvällar i veckan. Med två fasta inkomster under samma tak och ett betydligt mer modest uteliv ser situationen plötsligt radikalt annorlunda ut. För första gången i mitt liv sitter jag på en relativt god ekonomi och man vet aldrig hur länge det varar så det är ta mig tusan lika bra att passa på. Vill vi ha en monstersoffa är det således en monstersoffa vi ska ha.

För att ni ska förstå vidden av hur stor soffan verkligen är vill jag bara påpeka att killen på den sträcker sig 185 cm över havet. Kontemplera det!